Ivriga påtryckningar gör att jag känner mig nödd och tvungen att fylla på med lite innehåll på bloggen, eftersom det var bra länge sedan nu och jag misstänker att torkan är svår hemma i era whiskyskåp. Hos mig gapar karafferna för brukswhisky klart tomma.
Vi börjar därför med att konstatera att min nyfunna blendedfavorit Islay Time inte verkar finnas i produktion längre! Ve och fasa, ska jag behöva gå tillbaka till den där Islay Mist de Luxe (Systembolaget nr457, 249kr / 0,7l) igen?
Nä, det kan jag inte acceptera, jag måste på jakt efter något vettigt att ha i karafferna. Det bör ju vara Islay-whisky tänker jag, och helst i samma prisklass som ovanstående.
Efter många timmars surfande i kategorin Islay-whisky kan jag konstatera att detta blir lättare sagt än gjort. Bowmore bjuder upp till dans med Bowmore Legend som ju i och för sig är billig per flaska och har rätt OK rökighet med inslag av söt frukt, men det är ju ändå deras yngsta whisky så det är ju lite påtagligare sprit och pepprighet I den. Skulle kanske funka tänker jag, när jag precis ser Bowmore Surf som ju är bra mycket mer prisvärd i sin literflaska. Skulle den kanske……nej, den kan vara trevlig att ha som bjudwhisky, men med tanke på att den är mindre rökig och mer sherryfruktig (med inslag av kola) än det mesta från Bowmore så kvalar den inte in som husets whisky hos mig.
Jag börjar inse vart det här lutar när jag sneglar iväg på Bowmore Enigma som vi ju har avhandlat minst en gång tidigare i bloggen. Det här är ju en varm, mycket hemtrevlig whisky som levererar oerhört hög mysfaktor per krona. Den har ju trots allt både den påtagliga torvröken, sältan från havet, sörman från sherryn och en viss kaxig pepparattityd. Jag hinner tänka tanken att saken är klar när jag inser att om man börjar skriva om samma whisky om och om igen så bör man A: Fundera på att vidga sina vyer, eller B: Ställa ifrån sig whiskyn man har i handen och koncentrera sig på uppgiften. Jag väljer att göra båda.
Islay-fan som jag ju är börjar jag botanisera bland obskyra destillerier i alla möjliga skotska avkrokar. Jag förstår direkt att det här med marina rökbomber inte är en stor grej utanför Islay (som om jag inte visste, men hoppet är det sista som överger människan). Kanske man skulle bli en vanlig människa och börja gilla god whisky som omväxling? Glenfarclas 10 är ju trots allt en baswhisky från Speyside som har allt det där som är bra, den är len och mjuk, har en härlig smak av frukt och honung kompletterat av en fin sherrysötma och avslutning med vanilj och kanel. Gott så, men nu var det ju inte nån j#/(¤)#a fruktpaj med vaniljsås jag ville ha, utan en whisky.
Men Glenlivet 12 då? Den gillar ju alla. Det kan ju inte vara en slump att det är det första lagliga destilleriet I Skottland. Den här kanske om möjligt är ännu mer avrundad och len än föregående, lätt sötma, sherrytoner, frukt. Jag må vara tolerant, men det är alldeles för lite ond torv för att jag ska få ro i själen.
Jag ströletar vidare och börjar komma in på destillerier jag knappt hört talas om. Fastnar framför Royal Lochnagar 12 som sägs vara en av de mest kända sorterna i Skottland. Jag börjar förstå att jag och skottar har ganska väsensskild whiskysmak (särskilt som jag vet att den mest sålda whiskyn i Skottland är Famous Grouse…) eftersom denna (får man säga nybörjarwhisky här?) är mild, maltig, fruktig, söt, UTAN RÖK, smidig och DE MENAR PÅ ATT DET ÄR NÅGOT BRA!? Sa jag att den var UTAN RÖK?
Nä, jag ger upp och inser att jag i bästa fall har lyckats tipsa er som inte är rökfanatiker om trevliga vardagswhiskys till Ullaredspris. Själv får jag nog återuppta Jura Superstition. Den är ett säkert kort som aldrig gör en besviken.
– “Men hallå där!” säger vän av ordning då. “Du har ju barat svamlat om några lågpriswhiskies som du säger att du inte gillar, var är de RIKTIGA tipsen denna gång?”.
Som ni säkert förstår är det inte lätt att vara inspirerad när man har slut på sina favoriter, men jag ska i alla fall avsluta med ett mycket udda tips:
Connemara 12 Peated. Den enda rökiga whiskyn från Irland. Den sägs vara oerhört balanserad, med en tydlig rökighet och tung örtighet som avslutning, med låååååång svans av torv. Vann massa priser förra året.
Måste ha en sån. När inte skottarna leverar så får man söka sig annorstädes.
Slainthe!
önskar Professorn (aka whiskyns Galne Gunnar)