Men hur svårt kan det vara?

0

Erkänn, du har fantiserat om det någon gång!

Alla har vi någon gång lekt med tanken att starta ett eget destilleri. Att få en egen borg där man som den obestridlige härskaren regerar med järnhand. För övrigt kanske den järnhanden skulle vara lite vinglig i början, om så av ”yttre stimuli” eller av inre osäkerhet. Men hur skulle man egentligen klara det?

Jag brukar säga att har en fenomenalt dåligt självinsikt i vissa avseenden, medan jag i andra är tämligen klarsynt. Men det kanske inte gäller dig. Säg att du skulle starta ditt egna bränneri. Imorgon går du till banken, och alla papper är i sin ordning. Sen då?

Låt oss också leka med tanken att du har spenderat det senaste 18 månaderna på PRYO resa i Skottland, studerandes och sittandes vid fötterna hos alla visa kvinnor och män i branschen för att ta till dig all kunskap som din lilla Nalle Puh hjärna klarar av. Det går bra, och du kommer hem till ditt numera överbelånade radhus och packar upp tre hyllmeter anteckningsböcker, vattenprover, provbitar från 62 olika torvfält och en försvarlig hög kopparprover för att kunna bestämma vilken du vill ha till just din panna. Du känner dig stärkt i vetskapen om att du har lärt dig allt som går att lära från dem som lyckats, eller från dem som inte än har misslyckats.Och du ska minsann göra allt rätt från början, och inte göra samma misstag som de där andra klåparna som kom före.

Jag menar, hur svårt kan det vara?

In medias res

Efter månader av intervjuer har vi äntligen hittat en destillerichef som verkar kompetent,och som dök upp på intervjun både nykter och i tid. Den förste jag anställde visade sig ganska fort vara en megalomanisk sociopat med alldeles för stort skottlandskomplex , och kunde inte sluta prata om att göra “Islay Style” whisky, men kunde däremot inte förstå en budget om man så förklarade den långsamt med hjälp av illustrativa bilder och handdockor. Tack gode gud så kunde vi bli av med honom ganska fort. Den nya tjejen framstår i jämförelse som en korsning mellan Warren Buffet och den där gapiga sergeanten från Full Metal Jacket.

Det är nog tur men tanke på att den nya pannan kommer på fredag, och jag behöver verkligen någon som kan hålla koll på installationen.

Jag svänger in på parkeringen utanför destilleriet i min gamla nya bil. Det här lilla projektet har krävt en del personliga ekonomiska uppoffringar så här i uppstartsskedet, men vad gör man inte för att att följa sin dröm. Jag klarar mig bra utan uppvärmda säten eller fungerande radio, och den är faktiskt bara svårstartad när det är kallt ute, eller om det nyligen har regnat. Och hur ofta använder man egentligen mugghållare.

Jag tittar upp mot den den vitputsade väggen på stenladan som inhyser det groende fröet till mina drömmar. Jag hade en verkligen en väldig tur när jag hittade den. Bonden jag köpte den av hade varit väldigt ivrig att bli av med den, och vid minsta tecken på tvekan från min sida hade han sänkt priset med 10%.

-Ibland ska man ha tur, tänker jag och vänder mig om för att låsa bilen innan jag inser att vi är fler mil ifrån närmaste granne…och att låset på förarsidan var uppbrutet redan när jag köpte den.

Jag kommer in på kontoret, tar av mig jackan och sätter mig ner bakom skrivbordet. När jag säger kontor, menar jag det där rummet längst bort i korridoren som alla kom överens om att var minst fuktskadat. Men det har trots allt en väldigt trevlig utsikt mot den där lutande eken precis utanför.

En av killarna på golvet kommer instövlandes på kontoret med en sur uppsyn och minst lika sura kläder.

-Jo,du vet rörmokaren som var här och drog rören för kylvattnet till den nya pannan?

-Ja, säger jag medan jag tittar upp från dagens post.

-Det var tydligen ingen som hade berättat för honom att det var en dålig idé att göra ett trycktest utan att pannan är inkopplad, så det har sprutat vatten här sen i fredags eftermiddag.

Jag suckar och ställer mig upp och går ut i den stora hallen. Man måste ändå säga att det fanns något ganska rofyllt över hela scenen. En stor spegelblank yta av vatten där det flöt runt en kvast, en och annan lastpall och några tomma säckar. Jag gnuggar mig över tinningen och går tillbaka in på kontoret.

Jag hinner knappt sätta mig ner innan telefonen ringer.

-Ja?

Det är min nya destillerichef.

-Om det är vår nya swimmingpool du ringer för att berätta om så har jag redan sett den.

-Va?, nej jag står nere vid vändplanen. Maltleveransen är här.

Perfekt tänker jag. Jag visste att jag kunde lita på henne. Vi har beställt korn från Polen som skulle ha kommit för två veckor sen. Det är lite svårt med språken, men som tur är finns det Google Translate.

-Var det verkligen korn du beställde, frågar hon med en syrlig ton.

-Självklart, vad skulle det annars ha varit.

-Det är iallafall havre i säckarna…

Jag lägger på luren, tar på mig jackan igen och börjar långsamt gå ner mot vändplanen.

När jag kommer ner till vändplanen ser jag en vilt skrikande destillerichef, som på någon slags barnengelska försöker förklara för den totalt likgiltige polske chauffören att det här inte är vad vi hade beställt, och att han får ta med sig säckarna tillbaka. Utan att ta notis om hennes vilt gestikulerande förklaringar, fortsätter han att lasta av säckarna.

När hon får syn på mig, riktas hennes missnöje åt mitt håll istället.

-Korn från Polen?

-Det var billigt, svarar jag med något som ska föreställa en försvarande ton.

-Vi måste tänka på kostnaderna så här i uppstartsskedet.

-Och att tänka på att man kanske borde kunna köra med en lastbil hela vägen fram till porten, det var inte en del av uppstartsskedet?

Vi börjar gå tillbaka upp mot ladan igen med 40 säckar havre kvar nere på vändplanen.

-Vad hände med den nya skylten, frågar jag i ett försök att släta över.

-Den ska komma i eftermiddag. Vi sätter upp den direkt så att den är klar till pressfrukosten på imorgon bitti.

Efter en i övrigt händelselös, eller jag kanske skulle säga hädelsefri förmiddag, hade vi städat och torkat upp i stora hallen efter helgens lilla missöde. Sånt som händer så här i uppstartsskedet intalar jag mig själv.

Samtidigt som jag ser budbilen med skylten rulla in över grusplanen ringer vår PR konsult.

En opålitlig typ som hitintills bara lyckats leverera fakturor i tid.

-Hej direktör’n, skriker han lite för högt på en skrapig lina. Han måste sitta i bilen.

-Har du packat upp skylten än, visste blev den bra?

-Nej den kom precis, svarar jag och börjar skära bort tejpen runt lådan.

-Jag upptäckte att ni hade stavat fel på loggan som ni skickade till mig, men jag rättade till det åt er. Spirit, vad är det för ord, ni säljer väl inte spöken och andar? Ett högt skratt ekar i telefonen samtidigt som jag viker undan locket på lådan.

Genuine Åland Sprit

Men en känsla av att allt skit som kan hända under en och samma dag enligt universums alla lagar redan bör ha hänt sätter jag mig ner på kontoret och börjar gå igenom våra sociala mediaflöden. Min tanke på att köpa annonsplatser i Allt om Whisky, möttes bara med suckar från min nya destillerichef.

-Ingen läser gammelmedia längre!

Det är väl förvisso sant, och dessutom är social media i viss mån gratis. Förra veckan skickade vi ut vår prover på vår vår första run som nu legat på fat i 6 månader till flera bloggare. Jag scrollar sakta igenom artiklarna med sjunkande mod och stigande raseri.

“Fälgtvätt med finkelsmak!”

“Inte en bra början!”

“Om den inte hade doftat så vedervärdigt hade det gått utmärkt att putsa glasögonen med den”

-Bloggare är bra elaka, mumlar jag för mig själv.

-Om de inte har något snällt att säga kan de väl bara hålla käften?

Men å andra sidan, vad hade jag förväntat mig.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here