En solig höstdag beger vi oss till Erlands på Gästrikegatan för att göra en annorlunda bekantskap med den serie som kallas Balvenie stories.
Lite snacks och mycket roliga anekdoter är alltid en bra början.
En musiker vid namn Tim underhåller oss när det är dags att börja med den första, American oak 12.
Härlig sötma som man förväntar sig och som en homage till David Stewart, legenden från Balvenie som ligger bakom det mesta från destilleriet. Vaniljbakelser, frukt, mogen men ändå fräsch.
Den glider ned som en efterrätt, men vänta! Det finns en pepprig kryddighet som överraskar lite, eken har gett vätskan en lite modigare attityd, man anar träiga tanniner. Skön värmande i eftersmaken. Mysig.
Gemma Paterson fortsätter historierna ackompanjerad av Tim, en skön känsla infinner sig när makrill och någon annan fisk dukas fram.
Nästa sittning är den spännande rökiga utgåvan som görs varje år under ”Peat week”, med det passande namnet The Week of Peat 14.
Det här är ingen typisk Balvenie, men heller ingen Islay-kopia. I näsan kommer massiv rök (för Speyside i alla fall). Man anar den söta trevliga whiskyn bakom, men det är torv som spelar förstafiolen.
Spejaren njuter i fulla drag av smaken av skogen, den sköna honungen och det är som om man blir kastad tillbaka i tiden till en tid då all whisky var rökig.
Det blir nästan meditativt med Tims musik i bakgrunden och vi njuter faktiskt båda två både av vätskan och stämningen i goda whiskyvänners lag.
Tiden har kommit för finalen. Det är inte vilken final som helst. Dark barley är en 26-årig Balvenie, och den flaskan vi håller i är den sista i Sverige.
Flaskan öppnas under andakt och Professorn kanske är lite frikostig med upphällningen, dosering är inte professorns starka sida om han inte betalar själv.
En märklig historia gjord av rostad malt för mörk öl, lagrad i 26 år. Doften är förförisk av sirap, mörk honung och knäck. Gammelestrar är närvarande, men fast doften är auktoritär är den lika len som en sidenhandske.
Wow. Det är nog det enda som kan beskriva smaken. Den här är som ingenting annat. Mörk malt med en hel vaniljkryddad Christmas pudding, sötma som får rom att bli avundsjuk, maltsmak på gränsen till jordnötter. Allt indränkt i choklad. Eftersmaken kryllar av uttryck och ligger kvar tillsammans med en skön träsyra som inte alls stör. Vilken avslutning!
Ingen provning skulle väl vara komplett utan vår vän Pontus Bontegard som alltid finns i kulisserna (eller framför i vissa fall).
Slutligen är det dags att bara njuta av det sista i glasen och önska er alla en trevlig helg!
/Professorn
