HemProfessorn provarKapten Haddock

Kapten Haddock

20160123_180744För er som har läst Tintin är det ju väl bekant att hans gode vän Kapten Haddock dricker en väldigt speciell whisky, nämligen Loch Lomond. Han brukar dricka den i ganska respektabla mängder och därefter utbrista i diverse verbala krevader.

En liten utvikning i den historien leder ju till att man kan konstatera att Loch Lomond byggdes 1965 och Kapten Haddock glatt drack whisky redan 1938. Förklaringen är enkel, i den första versionen av Tintin och den svarta ön är det faktiskt Johnny Walker som dricks, det är först i den omtecknade versionen från just 1965 som namnet ändras till Loch Lomond. Med andra ord skulle det varit svårt för honom att dricka den i verkligheten då den inte skulle kunna lagrats i sina tre år och en dag.

Nåväl, tilbaka till whiskyn. Varför har jag nu valt att plötsligt prova denna ganska ryktesmässigt tveksamma whisky? Har professorn fallit till föga och börjat dricka bara den billigaste whiskyn? Har kapten Haddock liksom en vriden version av jultomten krånglat sig ned genom skorstenen för att plantera ny whisky i professorns barskåp?

Ingetdera lyckligtvis, det handlar om att jag tidigare denna månad blev nyfiken på vad en Loch Lomond Peated är, och då glatt införskaffade mig den och den vanliga malt-utgåvan för att prova. Dessutom är Loch Lomond trots sitt rykte ganska spännande då de har en mycket speciell och unik uppsättning pannor för destillering och därmed är det enda skotska destilleri som kan göra både grain- och maltwhisky i samma anläggning. Därmed är de också ensamma om att kunna producera en blended whisky utan att blanda in flera destillerier!

Det här är inte dyr whisky, maltutgåvan ligger på 299:- på systembolaget vilket placerar den i den kanske mindre smickrande handfull maltwhiskies under 300:-. Grainutgåvan ligger på 369:- märkligt nog, men dett har antagligen något med försäljningsvolymer att göra. Peated-versionen finns inte på bolaget, men om den skulle göra det så skulle den sannolikt ligga runt 450:-.

Börjar vi med grainwhiskyn så lovar inte doften mycket, även om den inte är oangenäm. Spritig, lite tunn, med toner av fruktsötma. Inte så mycket mer. Smaken är som doften antyder, spriten slår igenom ganska hårt, sedan kommer en viss fruktsötma med trätoner däribland knappt märkbar vanilj. Det här kommer inte gå till historien som något spännande. Avslutningen är så gott som död direkt. Denna sparar jag för något experiment i podden eller för att bjuda doktorn på.

Standardutgåvan då? Doften känns nästan lite unken och oangenäm efter grain-whiskyns lättsamma frukter. Inga jättetydliga dofter, men väl använt läder och kanske någon myskton. Märklig doft för en lågbudgetmalt. Smaken kommer lite som en överraskning och är betydligt trevligare än doften. Den lilla smaken som kommer ska jag tillägga, för den är väldigt diskret. Det är malt och spannmål, med lite halmighet och möjligen några söta mörka frukter längst bak. Eller så är det bara spriten som är söt. Eftersmaken är förvånansvärt lång och där kommer ytterligare lite sötma. För mig kanske detta inte var någon höjdare, men som single malt-alternativ till en billigare blended känns den helt OK. Duglig för sin prisklass med andra ord, men varför inte lägga till 50:- och köpa något man kanske gillar?

Slutligen då, föremålet som orsakat denna vertikal, Loch Lomond Peated. Det första som slår mig är en mycket udda rökdoft som jag varken känner igen från Islay, Highlands eller Speyside. Faktum är att jag inte känner igen den överhuvudtaget, vilket ju är lite spännande. Den är utpräglad men inte påträngande, men vid andra doftningen så anar jag lite samma typ av röktoner som i en mycket ung Lagavulin. Smaken kommer som en total överraskning, den är väldigt lik standardutgåvan första sekunderna, med en väldigt enkel och ren whiskysmak, men sen växer röken mer och mer i munnen för att kulminera i en liten röktopp av denna för mig så okända men faktiskt trevliga röksmak. Finishen känns inte så lång, men det är nog för att den helt döljs bakom rökigheten.

Loch Lomond blir nog ingen favorit hos mig trots den rökiga varianten, men när jag går tillbaka till grainversionen igen inser jag vilken söt fruktbomb den ändå är, inte som en sherrywhisky på något sätt, utan som en ren spritig frukt, nästan som en högoktanig brandy gjord på mycket söta päron eller så. Jag imponeras också av att dessa tre whiskies kommer från samma destilleri, det känns nästan osannolikt.

Jag nöjer mig med att avslutningsvis konstatera att man ska vara försiktig med att uttala sig kategoriskt om Loch Lomond, då detta destilleri uppenbarligen har möjligheten att ändra sina smaker nästintill i det oändliga, och vem vet, kanske en premiumrelease kan vara riktigt bra?

 

 

RELATED ARTICLES

1 KOMMENTAR

Comments are closed.

Most Popular

Recent Comments

Jonas Gyllenpanzar Stjerna on Avsnitt 58: På legendarisk tur till Bushmills
Dennis Jensen on Highland Park Twisted Tattoo
Elisabeth Widstrand on Vi testar The Deveron 12
David Goldsmith on Highland Park 30
David Goldsmith on Nyhet: Glenmorangie Milsean
David Goldsmith on Nyhet: Box In Flames
David Goldsmith on Dag 2 och 3 i bilder
David Goldsmith on Nya världens juligaste whisky?
David Goldsmith on Nya världens juligaste whisky?
David Goldsmith on Bunnahabhain 39yr old
David Goldsmith on Blindprovning med Clydesdale
David Goldsmith on Avsnitt 16: Glasprovningen
David Goldsmith on Avsnitt 14: Box Whisky
Mats on Kapten Haddock
Carl Lönndahl on Vattningens förfall
Professorn on Vattningens förfall
Professorn on Professorns smaklökar
Carl Lönndahl on Kavalan Concertmaster