Professorns smaklökar

1

Ni kanske tror av titeln att döma att detta är en hyllning till den självutnämnda Professorn i Whisky:s smaklökar, men så är inte riktigt fallet. Jag är inte heller kritisk men kanske lite förvånad då och då.

I fredags tänkte jag överraska professorn med en riktig raritet efter att vi kört både lite balsam från ett oidentifierat land i öst, en liten touch av, ja vad ska vi kalla den, intressanta . Så det jag ställer framför Professorn är en Highland Park 1990 alltså en 20-årig Highland Park. Efter en första doftning ser professorn något förvirrad ut och rynkar pannan och börjar blinka med ögonen på ett sätt bara han kan. Sedan smakar han på whiskyn och utbrister: ja men det här är ju en Talisman! En Talisman är ju som bekant den 3:e billigaste blended på Systembolaget. När jag berättar vad det egentligen är avfärdar professorn detta på sitt vanliga sätt, det vill säga, en ”who do you think you are blick” och med kommentaren ”i dina drömmar”.

Nu är det ju inte professorn jag vill åt som tur är, utan det jag vill åt är ju vilken förbannat dålig timing jag hade när jag serverade whiskyn. Vid helt fel tillfälle, fel atmosfär och med en balsam i munnen. Då ska man inte servera en whisky som inte dödar av allt annat i munnen, men det gjorde jag och jag får nog helt enkelt skylla mig själv. Tänk på följande: när passar vilken whisky och i vilken ordning serverar du dryckerna. Jag borde ju veta det här, och vet det, men ibland är det så svårt att hålla. Förstör inte andras upplevelser bara för att ni själva är så sugna.

Observationer under veckan:

Under samma kväll jag nämner ovan prövade vi en Corryvreckan mot en 10. Föga förvånande dödade ju Corryvreckan av det mesta i sin väg, men det intressanta var att 10:an återhämtade sig förvånande snabbt. Det är kvalitét i .

som whiskykoncept. Jag har avfärdat då och då. Inte min typ av whisky har jag trott. Jag tror kanske inte det nu heller men efter att ha prövat det egna fatet Dr Jekylls hade på sin bar i Oslo måste jag säga att jag är imponerad. Nu är såklart inte ett eget fat representativt för Springbanks vanliga whisky men den var så pass bra att jag måste göra ett nytt försök med .

En sista observation: jag har nu doftat på Concertmaster. Den som professorn påstod i sitt förra inlägg att jag skulle ”avskriva som en tantwhisky”. Jag kan bara konstatera att Concertmaster skulle göra vilken 20-åring som helst gråhårig.

Ta hand om er i veckan och håll utkik efter nästa avsnitt av Whiskypodden där vi prövar Systembolagets fem billigaste blended.

/

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here