HemProfessorn provarProfessorns egen whiskymässa

Professorns egen whiskymässa

Titeln andas storslagna planer och inte så lite hybris, men låt mig börja med att avdramatisera det hela lite. Eftersom jag för första gången på många år inte har kunnat besöka några mässor alls det senaste halvåret blev till slut behovet skriande.

Vad gör man då för att lösa sin mässabstinens? Jo, är man Professorn löser man det helt enkelt genom att ta fram ett lagom urval med hjälpligt nya utgåvor och även om man råkar vara i en stuga på landet mitt ute i ingenstans kan man med fantasins hjälp, ett par tända ljus (för stämningens skull) enkelt låtsas som det är en rustik minimässa i lantlig miljö. Nästan som en gårdsprovning! Har jag tappat det helt undrar ni nu? Svaret är ”antagligen”, men jag ignorerar det glatt och låter Professorns minigårdsmässa med endast en besökare (och ytterst fiktiva utställare) slå upp portarna.

Vart beger man sig först på en sådan här tillställning? Jo, det måste väl bli bort till fönsterbrädan där de svenska legenderna från High Coast står och vinkar (i min fantasi). Men ser man på, läge att prova utgåvan Berg, har ju visserligen provat den innan också, men det skadar inte att återbesöka denna.

Mmmm…. salig mix av sötvin, vanilj, men också något mörkare i doften. Nästan som någon aning av bergakungens sal (och nej, jag menar inte mögel). Maltren i munnen, jag tror inte Roger KAN göra något som sticker iväg för mycket, men med en käftsmäll av kryddor, spritsig, men fortfarande med en märklig koppling till berget, kanske någon slags mineralighet? God är den i alla fall, och det är skönt att se att High Coast inte kapitulerat för den enkla frestelsen att göra sina större utgåvor av yngsta bulkspriten.

Vi kollar vidare vad High coast har att erbjuda, och det är förstås Quercus IV Mongolica som hägrar. Denna utgåva som lagrats på fat av asiatisk ek (Quercus Mongolica) från Kina är ju en spännande variant. Det är ju minst sagt ovanligt att prova någon whisky lagrad på denna ek.

Sköna balans, tropiska frukter och trä i doften. En udda men trevlig trädoft som jag inbillar mig är unikt för träslaget. Pepprigheten i smaken tar mig lite på sängen, den ger karaktär och adderar till den lite orientaliska känslan av träet. Sötman i denna kryddas upp på ett speciellt sätt som också det mer påminner om opiumhålor än bourbonhak. Frukt och bär är påtagliga och det här är en mycket bra illustration på vilken skillnad trä kan göra för whiskyn.

Det har blivit dags att lämna låtsasvännerna på High coast och röra sig vidare och vad passar väl bättre än att förflytta sig till de svenska kollegorna på Mackmyra? Visserligen får Professorn generellt sett inte prova Mackmyra på grund av mina något dömande ord historiskt, men vem kan stoppa mig på min egen whiskymässa? Det är någonstans här jag ser hur Doktorn och Spejaren sätter sig i en taxi i ilfart för att i bästa fall stoppa mig från att recensera Mackmyra, men till ingen nytta för här står jag redan med ett glas Vintersol i handen och en vass penna(?) i andra.

Hmmm.. denna ligger i farozonen då doften redan avslöjar lätt underjäst bröd, övermogen frukt och frukostflingor av okänt märke.

I smaken kommer den typiska Mackmyrasignaturen (jag ska inte gå in på vad jag tycker om den, många uppskattar den verkligen), den är lite kryddig och har en viss ton av fruktsyra. Kort i eftersmaken, och jag får väl tyvärr säga att det här är just sådan Mackmyra som jag inte uppskattar. Mina kollegor håller som bäst på att fila på en dementi på mitt uttalande.

Låt se om vännerna på Mackmyra kan återupprätta sig med den andra nyheten: Moment Lava.

Trots att den ska vara rökig framstår den mer som bränd. Här kommer kollegorna springande och stoppar fortsatt recension av denna. ”Päron, det finns päron i”, skriker jag medan de försöker släpa mig därifrån. Jag nöjer mig med att konstatera att rökig Mackmyra inte heller är på min topplista.

Jag springer vidare till en mer ungdomlig monter, nämligen Gotland whisky Isle of Lime. Här har det ju inte hunnit bli så mycket gammalt än, och det har märkts. Man ger inte upp i första taget och senaste utgåvan är en ”Vardbjärg”, uppkallad efter en blodtörstig sorts björn från Gotland tänker jag mig. Det visar sig vara en plats på södra Gotland. Jag gillar min tolkning bättre.

Doften är verkligen mycket speciell. Det är en stark dragning till råsprit, men med en skön värme och mysighet och mycket trä. Sedan mer råsprit.

Väldigt pepprig och örtig i smaken, fortfarande mycket bärighet och råsestrar från destillatet, på ett ganska otrevligt sätt. 4 år på färsk ek gör inte så här ung sprit gott. Det behövs något mer för att maskera åldern och göra den drickbar. Det ska tilläggas att detta inte nödvändigtvis är dålig whisky alls, men den behöver mer tid på fat. Blir mycket spännande att se vad som händer med åren då den har vissa typiska signaturtoner som är lite svårbeskrivna, men bakom den sötkvalmiga råspriten döljer sig ändå en lite grönsaksdriven(!) lokal smakstil. Funkar jättebra som snaps redan nu då den nästan känns örtkryddad.

Nu lämnar vi Sverige, och styr kosan till Glenrothes, som ju nyligen gjort entré i Systembolagets fasta sortiment med den 12-åriga utgåvan. Det här brukar ju för mig vara ett ”mittemellan”-destilleri, men det finns toppar!

Den här är som förväntat en ganska lättsam historia. Doften går i citrustoner, med inslag av fatet. Tycker att malten står sig genom detta, och sherryn är förhållandevis lugn i doften.

Den smakar (som man kanske ska förvänta sig av sherryproffs) inte som en sherrybomb, utan betydligt mer nyanserad, med en hel del sötma, och mycket fruktsallad. Det märks att den här är färdig och har mognat ”på riktigt” till skillnad från andra yngre NASar i samma prissegment, där man fått maskera smaken lite på olika sätt. Ett trevligt mellanspel!

När vi ändå rör oss bland Edringtons påhittade montrar på mässan, är det ju definitivt dags att gå till ett brand som ligger Professorn varmt om hjärtat: Highland Park! Här finns ju den senaste i raden av asagudar, Highland Park Valfather, uppkallad efter Oden själv.

Jag har ju generellt inte haft mycket till övers för överprisade gudabenämnda whiskies tidigare, men tycker nog att senare tids släpp från Highland Park var riktigt förnuftiga.

Valfather börjar starkt, med en supertydlig ”HP”-ton i doften, signaturen för destilleriet är förstärkt många gånger i denna, och man skulle kunna identifiera destilleriet på doften i sömnen. Jag blir nästan lite känslosam av doften, den är så där skönt uppkäftig och har lite citrus att backa upp det hela med. Jag måste gå lös på den direkt, och visst följer den upp i smaken, blommig ljunghonung, mer bitter Orkney-rök, lädriga, träiga toner och HP-malten är tydligare än någonsin, antagligen för att denna utgåva just är gjord på 100% malt från destilleriet.

Det här gillar jag skarpt, en HP som är för de som gillar HP, inga konstigheter och väldigt sann mot destilleriets stil.

Efter en sån här trevlig historia har vi gett oss in i röklandet och då finns det ingen återvändå. Jag bestämmer mig för att ”besöka” Ardbeg, mitt andra rökhem i whiskyvärlden för de har inte mindre än två nyheter, och det är inte vilka nyheter som helst!

Först ut måste naturligtvis den nya 19-åringen vara, Ardbeg Traigh Bahn. Det här är ganska unikt, eftersom den kommer vara ett permanent inslag i Ardbegs utbud. Det går tvärtemot de senaste årens strategi att bara släppa nya NASar, och endast släppa äldre whisky som små batchar. Naturligtvis hänger det ihop med att det nu finns så gammal whisky från tiden efter återöppnandet, så det har ju sin förklaring, jag gillar det hur som helst skarpt!

Dags att föra glaset till näsan och vad hittar vi väl här? Jo, doften är ovanligt rå för en så gammal Ardbeg, så stilen är kvar trots åren. Smaken är väldigt ”Ardbeggig”, väldigt stiltypisk, har spännande kombinationer av lätt bittert te, chili, omogen squash och en viss sälta.

Jag tror att det här kommer bli lite av en vattendelare bland fansen, då den kommer vara klockren för vissa, medan andra kommer tycka den är lite konstig och kanske för dyr för dyr i förhållande till upplevelsen.

Nu till the grande finale, ingen mindre än årets upplaga av Ardbeg Supernova, en av mina personliga favoriter från Ardbeg genom åren.

Jag för den till näsan och vad nu? Halstablett! Mild, lättrökig. Det här kan väl inte stämma? Tjock trevlig sötma och nu är jag förvirrad (eller kanske är det min långa dag på låtsasmässan som börjar komma åt mig.

När jag smakar på den känner jag igen mig desto mer. Det fullständigt exploderar torv i munnen, och jag förnimmer hostmedicin (den goda sorten, inget annat). Mint överraskar, den är pepprig, kryddig, härlig, man njuter av mångfalden i smaker, även om den inte når upp till forna tiders storhet av Supernova. Fin sälta från havet kommer också, och det är inte utan att man blir lite ledsen över att även denna kommer vara svår att få tag på framöver.

Ja, då var det dags för mässan att stänga, och Professorn sätter sig nöjd igen efter att ha genomfört detta oerhörda arbete. Det tar på krafterna att arrangera en mässa, och vad är väl bättre belöning än att sitta och smutta på den sista slatten Ardbeg Supernova.

God Jul!

RELATED ARTICLES

Most Popular

Recent Comments

Jonas Gyllenpanzar Stjerna on Avsnitt 58: På legendarisk tur till Bushmills
Dennis Jensen on Highland Park Twisted Tattoo
Elisabeth Widstrand on Vi testar The Deveron 12
David Goldsmith on Highland Park 30
David Goldsmith on Nyhet: Glenmorangie Milsean
David Goldsmith on Nyhet: Box In Flames
David Goldsmith on Dag 2 och 3 i bilder
David Goldsmith on Nya världens juligaste whisky?
David Goldsmith on Nya världens juligaste whisky?
David Goldsmith on Bunnahabhain 39yr old
David Goldsmith on Blindprovning med Clydesdale
David Goldsmith on Avsnitt 16: Glasprovningen
David Goldsmith on Avsnitt 14: Box Whisky
Mats on Kapten Haddock
Carl Lönndahl on Vattningens förfall
Professorn on Vattningens förfall
Professorn on Professorns smaklökar
Carl Lönndahl on Kavalan Concertmaster