Loch Lomond – Ett nytt gammalt nytt destilleri

0

När jag en dag för inte så länge sedan fick frågan om jag ville följa med och besöka destilleriet slog mig genast två saker:

– Jag vet nästan ingen om dem, förutom att det är svårtillgängligt
– Det är Kapten Haddocks favoritwhisky (ja, jag vet att det var Johnnie Walker från början)

Därför tog det inte många sekunder för mig att tacka ja, vem vill inte lära sig mer om ett destilleri! Innan resan googlade jag lite på Loch Lomond och konstaterade att jag egentligen inte blev mycket klokare av det. Jag har ju sedan tidigare tre flaskor Loch Lomond i min samling, en original, en peated och en grain, men eftersom de smakmässigt är lite av en parentes för mig har jag inte orkat utforska destilleriet närmare. Förrän nu.

Väl framme i Glasgow väntade David Lind, Loch Lomonds Regional Director Europe i en bil för att ta oss direkt till Loch Lomond i Alexandria (ja, alltså inte i Egypten, orten heter så där destilleriet ligger) och efter en stund kom vi fram till vad som närmast kan beskrivas som ett industriområde i en förort till Glasgow.

Inte så pittoreskt direkt, och känslan av tradition och hantverk förstärktes väl inte direkt när vi åkte genom den radiokontrollerade grinden med taggtråd in på en asfalterad industrifastighet. Något bättre blev det när vi klev in i besökscentret, där fanns det i alla fall en trevligt inredd bar och där satte vi oss för att få oss lite kunskap (och kanske en och annan dram) till livs.

David berättar genast att Loch Lomond group egentligen består av flera destillerier, det handlar om , och själva Loch Lomond. finns inte mer sedan det brann upp 2004 och den whiskyn som släpps är c:a 500 flaskor per år till hyfsat saftiga priser. Glen Scotia är ju ett eget destilleri i Campbeltown som jag återkommer till i ett annat reportage, eftersom jag även fick förmånen att besöka dem!

Sakta men säkert växer historien om Loch Lomond fram, en brokig historia med start 1814 när destilleriet byggdes och existerade som ett traditionellt sådant fram till 1966 när man beslöt sig för att skrota det gamla destilleriet och bygga ett helt nytt en annan (nuvarande) plats. 1986 köptes det av Bulloch & Co, och det är i denna era som destilleriet blev känt som otillgängligt, eftersom de knappt tog emot några besökare alls. 1994 öppnades också den industriella grain-destilleringen på Loch Lomond, med fokus på att sälja grainwhisky i bulk. Loch Lomond levde en tynande tillvaro på maltfronten, men blomstrade som leverantör av generisk grain.

Under hela denna tid fortsatte dock maltproduktionen parallellt med grainen och det fyllde med tiden lagerhusen med maltwhisky då försäljningen främst var grain. När så destilleriet till slut 2014 såldes till Loch Lomond Group insåg köparna att de hade snubblat på en veritabel guldgruva. Inte nog med att det fanns en effektiv massproduktion av grainwhisky med bra avsättning, de hade massor av sprängfyllda lagerhus, till brädden fyllda med inte bara en sorts maltwhisky, utan minst tio olika sorter! Totalt sett har Loch Lomond 460000 fat på lager, motsvarande nästan 62 miljoner liter whisky, eller 3,5% av all whisky som lagras i hela Skottland!

Hur kommer det sig undrar ni kanske? Jo, redan tidigare hade beslutet tagits att man till sin blended-whisky High Commissioner skulle göra sig oberoende av andra destillerier i produktionen, och valde därför att ha ett antal olika pannor och ett antal olika recept som i kombination kunde göra tio olika stilar av whisky (elva med grainproduktionen). Mig veterligen finns det inget annat destilleri som är så flexibelt. Inte blev ju saken sämre av att de som en av få destillerier i Skottland dessutom har ett eget cooperage, alltså tunnbinderi, så de har en nästintill obegränsad tillgång på fat.

Innan vi gav oss in i destilleriet berättade David om den nya serien whiskyn från Loch Lomond där man släpper respektive stil av whisky ”ren”, dvs inte balanserad tillsammans med andra som man gör i baswhiskyn Loch Lomond Original (fyra olika stilar ingår i den). Först ut är Inchmurrin som är en fruktig trevlig historia, följd av Inchmoan, den rökiga stilen och senare kommer även Inchfad, något jag med spänning ser fram emot att få reda på vad det kommer vara. Serien är döpt efter olika öar i sjön Loch Lomond.

Så, hur var det då i själva destilleriet? Som ni ser på bilderna: inte särskilt romantiskt eller traditionellt, men oj så stort. Vid ingången där man slås av den till synes oändliga raden med gigantiska washbacks står en skylt där man stoltserar med att man kan producera 25 miljoner liter whisky per år. När vi kommer vidare in berättar vår guide att de washbacks vi ser bara är den lilla andelen washbacks på 20000 liter styck, medan de riktigt stora på 50000 liter står utomhus. Tanken svindlar när jag inser att vi befinner oss på maltdelen av destilleriet, den ”lilla” marginalproduktionen. Jag inser också att det som jag såg bortom maltdestilleriet som såg ut som ett tjugotal monumentalt stora spannmålssilos i själva verket är de största washbacks jag sett (200000 liter) och tillhör graindestilleriet.

Vi tas igenom produktionen och det är mycket rostfritt, rör och fabrikskänsla, men ibland kryper hantverkskänslan fram, som till exempel när vi får se deras traditionella svanhalspanna, de rakhalsade pannorna och deras unika coffey malt-panna. Som enda destilleri i Skottland har de en produktion av 100% maltwhisky som destilleras i en grain-panna, en coffey still. På grund av reglerna för whisky i Skottland får denna inte kallas för single malt, den måste bisarrt nog benämnas single grain, trots att det är bara malt.

När vi sedan får se deras tunnbinderi i aktion känns allt plötsligt väldigt traditionellt, här är det smutsigt, sotigt, brinner och tunnbindare står med slägga och jobbar.

Tillbaka i besökscentret får vi oväntat sällskap av Eskilstuna whiskykultur som är på skottlandsturne och har valt att börja med Loch Lomond. Tillsammans provar vi hela core rangen av Loch Lomond och Inchmurrin, och först nu förstår jag helt storheten med deras vätska. Single Grain (ja, ni minns den som bara är malt) är en fruktbomb som i det närmaste är en paraplydrink, Loch Lomond Original, fjärran från den gamla blå flaskan jag har hemma, men fortfarande med den karaktäristiska sötman från den långa jästiden på 92 timmar, Inchmurrin med sin fräscha men påtagliga fruktighet, Inchmoan med sin stiltypiska rökighet. Distinkta olika stilar, men alla med en typisk signatur av Loch Lomond. När jag dessutom fick höra att flera av de vi provade bara är fem till åtta år gamla, blev det än mer imponerande. Vem kan göra fem år gammal whisky som är helt ren från dåliga unga smaker? Loch Lomond kan.

Vad var då häftigast med detta destilleri som innan besöket bara fanns i periferin i mitt whiskyuniversum? Var det storleken på destilleriet? Demonstrationen jag fick i labbet där de visade hur de kan kopiera i stort sett vilken whisky som helst med hjälp av sina olika stilar i kombination? Deras tydliga förkärlek för att experimentera med stilar, smaker och tekniker utan att förlora sin signatur?

Sannolikt en kombination, och när det var dags att bege sig vidare var det med ett leende på läpparna, det häftigaste var nog när allt kom omkring att jag hittat något fantastiskt på ett ställe där jag hade förväntat mig något ganska mediokert. Med risk för att låta sponsrad: Jag tror det finns en Loch Lomond för alla smaker, och det är något de ska vara stolta över!

Stort tack till David, Donald och alla på Loch Lomond Group för att ni visade mig ert fina destilleri, jag kommer gärna åter!

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here