Konsten att behärska och ignorera självtvivel
1709 skrev Alexander Pope dikten ‘An Essay on Critisism’, som hur mycket man än tänker på det och hur många gånger man än läser den, absolut inte har någonting med whisky att göra.
Dock så finns en textrad begraven i en kuplett som i det här sammanhanget kan vara intressant;
“A little learning is a dangerous thing”
Uttrycket har genom åren bastardiserats till att bli “A little knowledge is a dangerous thing”, vilket jag själv tycker beskriver konceptet bättre. Idén bygger alltså på tanken att om du besitter lite eller delar av en större kunskap, så kan det vara farligt. Det kan leda till att beslut fattas på felaktiga grunder och i vissa fall hybris i brist på självinsikt eller självdistans. Med tanke på att jag mer eller mindre har en olympisk guldmedalj i brist på självinsikt, så är det där jag tänker ta avstamp i mina funderingar.
Ursäkta, bunghole?
Jag börjar äntligen känna att jag nu kan navigera både systembolaget och importörernas kataloger med allt större självförtroende, och det är dessutom roligt när man vet vad man letar efter och vad man tror att man skulle kunna gilla. Vissa små branschspecifika egenheter börjar nu till och med framstår som självklarheter.
Här hittar jag den lösa tråden, och drar jag i den är jag rädd att hela min kunskapscentrerade världsbild kommer att rasa. I takt med att jag testar nya sorter, läser nya böcker och artiklar så har jag inte bara märkt att min smak förändras, utan att även något annat håller på att hända. Som med alla intressen där syftet är att kommunicera med andra införstådda, lägger man sig till med ett väldigt specifikt vokabulär.
Jag insåg min egen förändring efter ett tag när jag sakta gled in i ett användande av i gränsfall straffbart pretentiösa ord som “onyanserad” eller “off notes”. Tacksamt nog kom ett flertal av dessa adjektiv väl till pass i den numera avslutade valrörelsen. Det är praktiskt med ord som kan appliceras i flera olika discipliner.
Jag har alltid blivit något störd när jag läser vinrecensioner eller ser dryckesexperter i tv, där ett rödnäst “expert” beskriver vad som trots allt bara är en dryck som “doftandes av varmt djur”. För sent har jag på mitt eget lite smått ignoranta vis insett att alla dessa ord som används för att beskriva till exempel whisky bara används för att förmedla en smak eller en känsla. Tyvärr upplever man lätt detta destillerade fikonspråk som verbalt översitteri när man är helt grön. Ett uttryck som “den här har gått väldigt fort genom pannan” säger mig absolut inte ett dugg, och innan någon förklarar vad de menar, eller innan jag hinner googla det, så går inte meddelandet fram. Någon försöker förmedla en känsla eller tanke till mig genom att säga det, men lyckas inte på grund av språkliga barriärer, och ju mer jag lär mig så börjar jag inse att det väldigt sällan eller aldrig görs av just elakhet eller översitteri. Det är helt enkelt det bästa som finns att tillgå. Då är det bara upp till mig att erkänna att jag inte har kommit till det kapitlet i boken än, och be om att få det förklarat. Gärna långsamt och med visuella hjälpmedel. Det brukar underlätta. Nördar brukar sällan vara nödbedda när det kommer till att dela med sig av kunskap.
Om du vill testa detta på en person i din omgivning, be honom eller henne att rita upp och förklara hur en kolonnbrännare fungerar.
Hemliga handslag och habegär
För en tid sedan frågade en bekant som sett att jag skrivit några artiklar för ett whiskymagasin om jag kunde rekommendera en whisky som skulle passa bra att ge bort i födelsedagspresent. Faktumet att jag inte skriver om drycken, utan att jag på ett utbroderat sätt ägnar mig åt något som med ett minimalt mått av underdrift skulle kunna kallas för självironi hade gått min vän totalt förbi. Jag fick en väldigt specifik redogörelse om kriterier för rökighet och smakprofil, men där det mesta ändå kunde kokas ner till en prisfråga.
Jag skulle precis suga in luft och kasta mig ut i en rekommendation när jag frågade mig själv vad som gav mig rätten att att göra något så förmätet som att komma med ett köptips, om än på uttrycklig förfrågan. Jag har inte fått något medlemskort än. Jag har inte fått lära mig det hemliga handslaget, och jag vet inte ens vart klubbhuset ligger.
Brist på självinsikt kan, men kanske inte alltid så självklart, även yttra sig som en möjligen inbillad brist kunskap.
När anses man då kunna saker, och hur bör viss kunskap viktas i förhållande till annan kunskap? All kunskap bör väl, i rätt kontext vara ovärderlig?
I de blindas rike är den enögde kung
–
På ett Systembolag fullt av noviser, är den glade amatören…fortfarande bara amatör
Det har nu gått nästan ett år sedan mitt nyförvärvade whiskyintresse blev en del av mitt liv. Jag säger “förvärvade”, för insikten att det här är allt annat än ett billigt intresse börjar så sakteliga sjunka in. Men å andra sidan, vad ska man annars lägga pengar på? Golfpinnar?
Många jag pratar med ifrågasätter logiken i att “samla” på en dryck, som enligt alla rimliga antaganden bara har ett enda syfte, att bli uppdrucken. Dock bör nog tilläggas att de flesta som göra denna förvisso skarpa men något fyrkantiga och fantasilösa iakttagelse har en väldigt nära relation till just en “samlare”. Varför ska man ha mer än en sort, man kan ju bara dricka en åt gången i alla fall?
Påståendet att man kan likna det med att ha fler än ett par skor, då man bara kan ha ett par skor på sig faller i regel ganska platt.
Ändå kommer jag på mig själv med att gå i precis samma fälla, om vi nu ska kallade det så. Det pockande habegäret grundat i “Det finns bara 300 buteljer, och jag måste ha en av dem!”, och websläpp som kan liknas vid det nästan maniska uppdaterandet av en biljettbokningssajt. Skillnaden är då att en flaska whisky räcker betydligt längre än en Stones konsert. Om man inte är Keith Richards vill säga.
“Roligt att du frågar…så här ligger det till”
Tidigare i år hade jag hade nöjet att besöka min första whiskymässa, något som jag planerat göra i flera år men där något viktigare magiskt nog alltid tycks ställa mina planer på ända.
(Stockholm Beer and Whisky Fair, men Beer-delen kan här ses som perifer i
sammanhanget red. anm)
Det visade sig på flera sätt bli en extremt snedvriden upplevelse för en ny entusiast.
Genom “kontakter” hade jag fått möjligheten att besöka mässan som press och därmed få tillträde en bra stund tidigare än andra besökare, något jag naturligtvis var ytterligt tacksam för, även om jag till en vissa grad ifrågasatte logiken i det beslutet. Inte för att låta otacksam, för det är jag verkligen inte, men varför? Vad har jag att tillföra?
Jag hade givetvis fått höra hur mycket folk det brukar vara, hur svårt det är att komma fram och att det hos vissa leverantörer kan vara i stort sett omöjligt att få ett sample eller en kortare förklaring på drycken för att alla är så upptagna.
Döm om min förvåning när lokalerna visar sig vara ledigt luftiga, inga köer annat än till platserna med det bästa ljuset för att ta en selfie, och alla leverantörerna var extremt vänligt inställda och hade självklart tid för en liten pratstund. Som sagt, ett minst sagt snedvridet första intryck.
Som botgörelse till universum så lovar jag dyrt och heligt att nästa år kommer jag att besöka mässan under sämre förutsättningar. Om inget bättre dyker upp, självklart.
En annan förutfattad mening som kom på skam var rörande den generella attityden och atmosfären under mässan. Under den tiden jag var där så träffade jag inte en enda person som pratade ner till någon annan, eller ansåg sig förmer än någon av sina medbesökare. Jag fick tillfälle att träffa så många kunniga och intressanta personer, som med bara ett förstående leende, sakligt förklarade att gummigrejen med ett snöre som närmast såg ut som en sexleksak, var ett halsband för att kunna sätta sitt whiskyglas i så att man kan ha händerna fria när man går runt på mässan. En uppfinning som för övrigt borde belönas på något sätt. Årets whiskyuppfinning hade känts mer befogad än flera av de kategorier som det delas ut priser i.
Att ställa en fråga som kan verka extremt korkad i sammanhanget möttes aldrig med något annat än förståelse och inställningen att alla är amatörer i början.
Om det fortsätter såhär, så kan jag tänka mig att vara Amatören i rummet en lång tid framöver. Det finns så många experter redan.
