En amatör på resa: Är whiskydrickande en materialsport?

0

För ett par veckor sedan besutade jag mig för att köpa en ny systemkamera. Efter att ha använt min gamla ett par år nu,så finns det helt enkelt ingen kreativ juice kvar i den. Då måste man köpa en ny, eller hur?
Som jag nämnde i en tidigare krönika så har jag väldigt lätt snubbla in i nya intressen, och då särskilt saker där utrustning spelar är en viktig del. Det spelar ingen roll om det är flugfiske, fotografering eller matlagning. Man kan alltid köpa ett nytt objektiv eller en dyrare sous vide cirkulator när man känner att man inte uppnår de resultat man strävar efter. Eller för den delen, tror att man strävar efter. På det sättet kan man också alltid rationalisera eventuella tillkortakommanden för sig själv.
Men hur är det med ett intresse som whisky. Kan whiskydrickande vara ett materialintresse?

Vad händer om man sitter på en provning, blind eller annan och inser att man är ute på alldeles för djupt vatten? Tänk om man inte känner alla halm och lädertoner som resten av sällskapet upptäcker i sina glas. Tänk om man inte känner igen den fattyp som är så uppenbar för alla andra som var smarta nog att läsa på buteljen innan de satte sig ner.
Tänk om man inte känner några sherrybär? Vad skyller man på då, och bör man kunna ha något att skylla på? Vågar man som nyfrälst gå på provningar?

Ju fler sorter jag testar på min väg mot något slags högre upplyst tillstånd kommer jag på mig själv med att ha en känsla, men inte om själva dryckens beskaffenhet utan någonting helt annat. Det är en känsla av att någonting inte är helt rätt. En känsla av att någonting skaver. Jag dricker något som delar av min hjärna inser är gott, men som andra delar av hjärnan har helt andra åsikter om. En psykolog skulle kanske säga att det är en form av kognitiv dissonans, en känsla av flera motsägelsefulla idéer eller intryck som i sin tur kan skapa ett visst obehag.
Efter ett tag började jag dock inse orsaken. Under en längre tid har jag levt i någon slags villfarelse att all god whisky alltid är god, oberoende av omständigheter. Så är alltså inte fallet.
Mer rutinerade njutare slår sig här för pannan och påpekar muttrade för sig själva att det är väl självklart. Mycket möjligt. Kanske är det bara en av dessa “oh fan” upplevelser som man måste uppleva själv för att kunna ta den till sig. Eller så skriver man det bara på flaskan.

Alkoholstyrka: 64,7%
Rökighet: 55 ppm
Passar inte för poolhäng.

Som med allting finns det vissa saker man bara förväntas veta och vissa saker man, rätt eller fel tror att det förväntas att man vet. Innan jag ens ställer följande fråga vill jag bara klargöra att jag vet svaret, men som lite av en novis tänker jag ställa den ändå.

Ska det spela någon roll hur man dricker en whisky?

Här skulle jag bara vilja flika in att jag självklart inte är en sådan sinnesslö troglodyt som frågan kanske gör gällande. Jag inser självklart att smakupplevelsen blir annorlunda om man dricker en whisky ur ett Glencaringlas eller ur tulpanvasen Rutger från Ikea. Min fråga är helt enkelt,

Hur ska jag veta hur man dricker en whisky?

Ytterligare en typisk sådan sak man tydligen bara ska veta. Varför kan det inte bara stå på flaskan när man köper den.
“Avnjutes ENDAST i en Nosing copita”, under texten “Denna whisky kommer till sin rätt med fyra droppar vatten” eller “Adderande av is är belagt med kroppsstraff”.

Att säga till en ny whiskydrickare att det bästa sättet att dricka whisky, är att dricka den precis som man själv gillar det är lite som att säga till en person som precis ska börja övningsköra att det bästa sättet att undvika olyckor är att köra försiktigt.
Jag måste lära mig köra innan jag kan börja göra det försiktigt. På samma sätta skulle jag älska klara tydliga instruktioner varje gång jag bestämmer mig för att köpa en ny sorts whisky. Små broschyrer i kassan på systembolaget kanske.

“The Highland’s Handbook” eller varför inte “Speyside for dummies” .

Någon person som är betydligt smartare än vad jag är har redan klurat ut allt det här, och med tämligen stor sannolikhet arbetar sagda person på destilleriet. Varför kan den människan inte bara dela med sig av den kunskapen, och då i form av en order utdelad med pekande hel hand. Vi kan väl göra någon slags antagande att de flesta whiskys är tillverkade utifrån en vilja att åstadkomma någonting speciellt. Är det då rättvist mot tillverkaren att jag ska behöva rulla en 20-sidig tärning för att bestämma mig för optimal dricktemperatur eller fråga anden i glaset om jag ska ha vatten i eller inte? Man har väl ändå en skyldighet gentemot en master distiller att inte ta ut svängarna att för mycket med deras produkt. Och i så fall, har jag rätt att klaga om jag inte gillar det?

Här skulle jag vilja göra ett okvalificerat antagande och säga att all whisky är gjord med ett speciellt mål i åtanke. Varje produkt som buteljeras har testats och diskuterats, ändrats och testats igen för att uppnå det resultat som till slut hamnar i flaskorna.
Ändå har troligtvis alla någon gång sprungit på en riktigt mina när man testat en whisky som i stort sätt vänder så fort den har kommit in i munnen. Spottandes och fräsandes ifrågasätter man hur i hela fridens namn någon har mage att ta betalt för den produkten, som man inte ens i ett deliriskt tillstånd skulle tvätta sina fälgar med. På den här punkten är jag högst medskyldig, men skulle också vilja vända på frågan.
Ska jag på fullaste allvar tro att någon med flit har gjort en dålig produkt? Om en whisky har fått generellt dåliga betyg i alla tester och är kommenterad med ord som “off notes”,”lök” och “fiskrens”, är det då en objektivt dåligt produkt? Eller kan det helt enkelt vara så att jag inte förstår vad just den blendern hade i åtanke när hon eller han tog ett steg tillbaka från sitt arbetsbord och sa, Voila, perfektion!

Om man utgår ifrån att all whisky, eller all drycker överlag för den delen är tillverkade av människor som vi får förmoda besitter åtminstone ett minimum av yrkesstolthet, kan den drycken då vara dålig eller är den bara missförstådd? Enligt alla gängse marknadsekonomiska teorier hade den inte ens existerat om den var objektivt dålig. Någon köper den bevisligen, och alla kan vi väl inte vara lika korkade och lättlurade. Eller?

Alla kan vi behöva något att skylla på ibland. Solen i ögonen, motvind, sten i sko eller en särdeles långdragen förkylning som något rubbat ens annars så finstämda luktsinne.
Med det i tanken, tycker jag att vi gör en mental notering över alla gånger vi svurit över en undermålig dryck och stryker ett streck över allting. Glömt och förlåtet.

Alla kan ha en dålig dag. Med några nya pannor eller andra fat så kommer nästa utgåva att bli mycket bättre. Problemet är bara att det kommer att ta minst tre år och en dag.

Orkar jag vänta så länge?
Nej, livet är för långt för dålig whisky.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here