Antaganden

0

Varför har jag inte insett det här tidigare? Under flera år har jag avskrivit Cinderella Whisky Fair som en ren och skär fyllekryssning, en booze cruise. Jag har genom förutfattade meningar gjort ett antagande att denna flytande whiskymässa är att likna vid till exempel en hårdrockskryssning, där alkoholintaget är primärt och mässans egentliga syfte blir tämligen sekundärt. Här stämmer det förvisso att inmundigande av alkohol är det stora syftet med resan, men under radikalt annorlunda former än vad jag trodde. Fanns där några APK-sympatisörer satt de troligtvis i baren och kände sig lite lurade. Det kan vara farligt att anta saker.

Assumption is the mother of all fuck ups!

Antaganden är rotorsaken till alla fel…fritt översatt

Om läsaren tillåter, så så tänker jag med denna plattityd under armen cirkulera tillbaka till frågan jag började med.

Varför har jag inte gjort det här tidigare? Tja, jag har aldrig varit speciellt intresserad av whisky tidigare, det skulle kunna vara en orsak. Men ponera att jag faktiskt hade varit det. Då hade jag velat att någon hade delat med sig hur en sådan upplevelse skulle kunna te sig, för det var verkligen en upplevelse.

Tänk om någon bara hade kunna ta mig i handen och sagt;
– Kom ketchup så åker vi på kryssning.

Jag har varit på en del Ålandskryssningar innan. Inte speciellt många, men tillräckligt för att bilda mig en ganska tydligt uppfattning. Min uppfattning är att jag inte gillar köer, jag har väldigt svårt för veliga människor och jag avskyr verkligen odisciplinerade folksamlingar. Alla som har varit på en kryssning tidigare vet att innan du ens kommit ombord på detta flytande monument till avsaknad av monogami och brist på dåligt omdöme, så har inget av dessa uppfattningar kommit på skam. När vi kom upp i avgångshallen och möttes av alla mina förväntansfulla medresenärer så sjönk mitt mod bokstavligen ner i skorna på mig. Men jag måste verkligen krypa till korset och erkänna att alla mina uppfattningar kom på skam när ombordstigningen påbörjades, och alla mina medresenärer gick ombord på ett sätt som fick en preussisk paradmarsch att se ut som tomtarnas vaktparad. Under ordnade former, med rök och sherry i blick och sinne, sökte alla upp sina hytter och samlade sig inför kvällens mässa. Jag blev så begeistrad att jag förmodligen var den mest disorganiserade besökaren där. Men när man är amatör så är det tillåtet att vara lite storögd ibland.

Det första som stod på programmet för mig var en Master Class hos Highland Park med genomgång av delar av deras Travel Retail segment. Egentligen så var vätskan i glasen i det här sammanhanget ganska ointressant, för det jag egentligen skulle vilja prata om är själva fenomenet “Master Class”. Det låter ganska skräckinjagande, eller hur?

En kurs enbart för de få som redan är mästare, där du för att äga tillträde per definition redan måste kunna allt.

Du, käre läsare vet självklart redan att så inte är fallet. I själva verket så är det en chans för en mindre grupp whiskyälskare att sitta ner och lyssna på en oftast mycket kunnig provningsledare som mer eller mindre hårt håller en i handen medan går igenom och provar olika fantastiska drycker. Men som sagt så är inte vätskan i glaset kanske det viktigaste. Du får chansen att träffa nya, trevliga människor som du kanske inte annars skulle ha träffat i mässvimlet och man blir förvånad över hur högt i tak det kan vara i ett rum med så många experter.

Väl på mässan, som fantastiskt nog hålls på bildäck blir jag nästan full i skratt av den tangerbara, semieuforiska stämningen som råder där. Vuxna människor som äntligen tycks ha hittat sitt eget ComicCon. Vissa flanerar bara runt med ett glas i handen och njuter av tillvaron,medan andra stressar runt med sina fulla korgar för att kunna bocka av så många buteljer som möjligt på sin medhavda önskelista. Oavsett vilken grupp man tillhör, så blir jag lika varm i hjärtat varenda gång jag ser hur individer ur denna ibland ljusskygga art Whiscyqus Nerdus Suecia (den Svenska whiskynörden) beter sig mot varandra. Trevliga, inkluderande och trots allt välmenande med alla sina påpekande mash bills och jästtyper. Alla vill dela med sig av sina kunnskaper, oavsett om man bett om det eller inte, men det görs aldrig på ett sätt som skulle kunna liknas vid översitteri (se mansplaining).

Kvällen förflyter och rundas av med en sen middag, kanske en cigarr och några sista drinkar i baren innan det är dags att försöka hitta tillbaka till hytten. För den som aldrig varit på ett kryssningsfartyg innan kan det vara värt att nämna att det finns jättemånga hytter, på flera våningar och alla ser likadana ut. Jag undrar just vems briljanta idé det var. Och att vara milt nykterhetsberövad kan väl inte göra det lättare.

Jag kan ändå inte hjälpa att förundras lite över det kollektiva samförståndet som verkade råda när det gällde morgondagen. Till skillnad från vanliga kryssningar var inte baren sent på kvällen ett enda stort sjöslag. Jag ska inte säga alla, men förvånansvärt många tycktes vara vuxna nog att inse att mässan skulle fortsätta dagen efter, vilket på ett snedvridet sätt ändå gjorde mig lite stolt. Det kanske finns hopp för mänskligheten än.

Dagen efter startar med väldigt sen frukost, för att sen återigen bege sig mot mässhallarna.

Man kan lätt se vilka som inte han med sina inköp kvällen före när paniken blandas med besvikelser för att just den där flaskan som man hade bestämt sig för att köpa självklart redan är slut.

Det hände tyvärr flera gånger att just när man bestämt sig för att slå till på en bultelj som man verkligen gillar, så visar det sig att den tunnhårige herren som just gick köpte den sista.

Tja, kanske lika bra det, och jag antar att det blir en ny mässa nästa år.

Som vid så många andra tillfällen kan jag bli lite arg på mig själv att jag inte har upptäckt det här tidigare.

Antaganden och förutfattade meningar stämmer oftast, men det betyder inte att man ska lita på dem.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here