Besök på Glen Scotia – Campbeltowns dolda pärla

0

Ni minns säkert mitt besök på Loch Lomond som redovisades här på siten för ett tag sedan? Under samma resa besökte jag också ett annat destilleri som är besläktat med Loch Lomond på mer än ett sätt. Dels för att det också lever lite i skuggan av sina mer kända grannar, men kanske framför allt för att de delar samma ägare sedan 1996.

Så vilket destilleri talar jag om? i Campbeltown! Jo, denna stad som en gång kokade(!) av whiskyverksamhet och kommers och hade nära trettio destillerier igång samtidigt är inte bara Springbank som många tror. grundades redan 1832 och får därmed betraktas som minst lika klassiskt som sin granne.

Väl framme på destilleriet slår det mig att det verkligen märks att den här staden är designad för destillerier. Till skillnad från de flesta andra destillerier ligger det här inbyggt mitt i ett vanligt kvarter i staden. Besökscentret når man direkt från gatan och det är bara att kliva in i något som ser ut som ett mellanting mellan ett gammalt apotek och ett modernt showroom för whisky. Verkligen snyggt!

Jag välkomnas av Iain McAlister, destillerichef på Glen Scotia. Precis när jag kommit in köper en tysk herre som är på besök med familj de två sista flaskorna av någon utgåva som jag inte riktigt hinner uppfatta. Herren ser mycket nöjd ut. Familjen något mer ambivalent….

Själv blir jag erbjuden en Glen Scotia Stillman’s Reserve, en härlig version med torkade frukttoner och punschliknande arraksnot i doften, 59% stark och väldigt många lager i smaken, framtagen för att hedra Jim Grogan, Head Stillman på Glen Scotia som gick i pension i år. En mycket angenäm start på besöket!

Vi lämnar besökscentret och tar oss in i det heligaste, med början i rummet där malten anländer. Här har man två olika maltsilos, en för rökt malt och en för orökt. Här på Glen Scotia gör man rökig whisky sex veckor per år, och övrig tid orökig. Det är viktigt att hålla malten åtskild redan på det här stadiet för att inte få felsmaker i slutprodukten.

Vidare till den gamla klassiska maltkvarnen från femtiotalet. Det här är en älskad, omtyckt pjäs här på destilleriet och inga delar byts någonsin ut, den oljas bara.

När malten malts är den redo för mäskkaret, ett gammalt kar i gjutjärn, fjärran både från mäskkaren i trä såväl som de moderna rostfria. Här skapas vörten som i nästa steg ska jäsas. Karet är fint målat och underhållet, och ser ut att kunna hålla i minst hundra år till.

I nästa rum ser vi en del av satsningen som de nya ägarna har gjort. Här är jäskaren, toppmoderna, helt i rostfritt med ett modernt rörsystem. Enligt Iain är dessa helt överlägsna de gamla jäskaren och ger en betydligt mer konsistent produkt utan att för den skull tappa något i smaken. Modernt där det ger bättre resultat, sånt gillar jag!

I destilleringsrummet står de två pannorna, en wash still och en spirit still, allt konfigurerat för att kunna köra kontinuerlig produktion. Pannorna är helt nyrenoverade och ser ut som nya. Koket är i full gång och vi ser också hur den transparenta vätskan rinner igenom det så kallade kassaskåpet. På Glen Scotia är cutten, dvs hjärtat i destilleringen som man behåller, på mellan 71 och 63 procent.

Efter detta var det dags att gå ut från själva destilleriet och vidare till deras Dunnage Warehouse. Denna nyrenoverade del används för att lagra och visa upp utvalda fat, och här var det dags att dyka ned i några fat. Iain var ivrig att visa bredden på utbudet och därför började vi med fat 96, en Ex-bourbonutgåva från 2013, kraftigt rökig på 54,4ppm och 62,2% styrka.

Här doftar man verkligen havet, saltstänkta klippor och lite frukt bakom hörnet, skaldjur noteras också, liksom förväntade toner av lösningsmedel och lite ammoniak. En annorlunda, egen rökighet, som när man smakar på den verkligen visar sig vara en knockout-rök. Smaken osar av torv, hav, skogsbrand, men man kan känna en ung maltig ton igenom. Fatet då? Har den här verkligen varit i ett fat? Finishen är än mer rök som känns autentisk för det gamla Campbeltown, smutsigt, kolat, en whisky för grovarbetare på 1800-talet.

Efter denna rivstart fortsatte vi till fat 117, även denna en ex-bourbon, men från 2009, alltså lite äldre. Mindre rökig med 20ppm och en styrka på 60,1%.

Vilken skillnad i doft! Tropiska frukter med ananas i spetsen tillsammans med lite halmighet och grönt te. Rökigheten anas och en maritim ton finns som en trevlig doftkuliss.

Den här är verkligen förvånansvärt balanserad för en åttaåring. Fatet har jobbat fort med den här, och förutom citrustoner fins en tydlig fatpåverkan i en bitter men trevlig not. Havets sälta gör sig påmind och den här känns som den är den förfinade versionen av föregående, kanske mer med hamndirektören om målgrupp. I slutet kommer så vaniljen i ganska stora mängder.

Vi går längre tillbaka i tiden, och nu är det dags för ännu en ex-bourbon, fat nummer 560 från 2001. Nu är det orökigt recept och 58,1%.

Det här är verkligen en typisk Glen Scotia för mig, och den har sirap och honung i doften, violer, mogna trätoner, söt lakrits, fänkål, ja ett helt spektra av dofter.

Smaken är inställsam med vaniljfudge, lädertoner, sälta, fina fattoner, lite sträv i munnen. Det går att ta ut mycket, mycket mer, men den här vill jag njuta av istället. Den är jättegod. Medellång avslutning som är mycket balanserad.

Slutligen tar vi oss till ett äldre fat, ett refill sherryfat från 1989 på 54,6%.

Doftar och… men herregud! Åldringen visar att gammal är äldst. Kan Glen Scotia dofta så här? Kan en whisky dofta så här? Det här vill jag ha som doftljus och wunderbaum. Man förlorar sig i en djup doft av frukter med tydliga toner av torkade vindruvsskal från övermogna druvor, nästan mer porttoner än sherry. Fruktansvärt komplex. Med honung på.

I smaken kommer gammal, gammal ek, bibliotekskänsla. Parmesan och supersöta druvskal även här. Smaken ligger kvar länge och lagrena är många, det är lite som ett tivoli i munnen. Den åldriga bitterheten är fantastisk, och den här har en lång finish som inte går av för hackor. Det här är inte tillfället att till fullo uppskatta den, men jag hoppas jag får prova något liknande igen från Glen Scotia!

Det är dags att tacka Iain för denna gång, och beger mig tillbaka mot Glasgow för hemresa, mycket nöjd med att få upptäcka denna pärla från Campbeltown på nära håll.

Tack till Iain McAllister, Glen Scotia, Loch Lomond Group och Stellan Kramer!

 

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here