En amatör på resa: Hur mycket ska en whisky få kosta?

0

Man kan inte sätta ett pris på kvalité, man får vad man betalar för,smakar det så kostar det. Det finns många av dessa kostnadsrelaterade floskler som folk älskar att slänga omkring sig. Men stämmer det verkligen? Inte alltid,men men tråkigt nog väldigt ofta, och som med i stort sett allting annat så kan man givetvis inte ta dem för sanningar.

Som ny whiskydrickare har jag sagt mig själv att jag måste testa mig igenom så mycket av standardutbudet som möjligt innan jag ger mig på alla konstiga special releaser. Annars har jag ingen baslinje att jämföra framtida upplevelser mot. Jag vidhåller att logiken i mitt resonemang stämmer, men jag kan inte i ärlighetens namn säga att det är hela sanningen.

Jag är helt enkelt lite snål. Prismedveten kanske är ett bättre ord.

Det finns ändå en oomkullrunkelig logik i att innan man går på alla nya häftiga specialutgåvor bör man ha ett bra grepp om bassortimentet som inte enbart är ekonomisk.
I takt med att ens smak utvecklas, och ju fler referenspunkter man skaffar sig desto mer befogat är det att köpa obefogat dyr vätska. Kanske, men å andra sidan hur ska jag kunna veta det än. Jag kommer säkert att flanera runt på Systembolaget om någon tid, inse att ”det var faktiskt ett tag sedan jag unnade mig något speciellt” och sen lägga ner en alldeles för dyr butelj i den grå korgen. När jag kommer hem så åker den in i skåpet, och där får den sannolikt stå ett bra tag. Den kan inte bli gammal,eller hur? Och jag kan inte dricka upp den. Den är på tok för dyr för.
Och så, har jag lyckats med det fenomenala konststycket att göra världens sämsta investering. Den kommer sannolikt inte att öka i värde, jag kommer inte att dricka upp den, och med tanke på att jag inte direkt är en vinnare så kommer jag säkert att välta den i golvet nästa gång jag dammar.

Men vad är det då som trissar upp priset på vissa sorters whisky? Är det beroende på de enastående marknadskampanjer? Nja.
Är det de fantastiska, och för det här destilleriet exklusiva råvarorna? Kanske,men inte troligt.
Eller är det bara tid kanske? Tid är ju trots allt pengar. Ännu en av dessa vedervärdiga floskler som bara kommer ut ur munnen på Project Management konsulter.
Men det är väl sant? Till och med en Dram Dummy som jag har upptäckt korrelationen mellan lagringstid och pris när det gäller whisky.

Tidigare i år sålde vin och spritbutiken Le Clos på Dubai International Airport två buteljer Macallan 1926 för $600.000 styck, alltså ungefär samma pris som ett normalt radhus i en stockholmsförort. Och har man köpt en så kan man lika gärna köpa en till, eller hur. En privatperson har alltså köp whisky för ett belopp som motsvarar Fijis statsbudget, under vad jag för humorns skull hoppas var en mellanlandning. Ja, har jag tråkigt på en flygplats brukar jag också ägna mig åt lite shopping.
Det första som slog mig var inte den känsla som i det närmaste kan liknas vid avsmak som brukar infinna sig vid åsynen av en produkt som är så långt ifrån bra pris/prestanda som man kan komma. Nej, var det något annat. Jag kan nästan likna det vid min förlamande höjdskräck. Jag får svindel bara av att titta på en stege, men högst upp i Eiffeltornet är det ingen fara. Samma sak med en whisky som är så bisarrt dyrt att det istället bara blir komiskt. Att köpa en flaska för 50.000SEK är idiotiskt på gränsen till kapitalförstöring och kan givetvis aldrig vara värd det priset, medan en för $600.000 mest blir en lustig historia. För att inte nämna att det ger världens alla whiskyforum något att skriva om.
Orden “Världens dyraste whisky” gör sig väldigt bra i en rubrik.
Hur kommer det sig att den typen av click baiting relaterade till extrema priser alltid fungerar, oavsett vad det gäller?
Det enda som egentligen stör mig med historier liknande denna, är att jag med intill visshet gränsande sannolikhet kan säga att personen som köpt dessa två buteljer inte är den person i världen som kanske skulle uppskatta dem mest. Jag kan givetvis ha fel, men det händer väldigt sällan.

Men hur ska jag veta vad som är rimligt att betala för en whisky. Om man använder pris/prestanda som en slags generellt applicerbar måttstock, är det då jag själv som bestämmer vad prestanda betyder. Priset kan jag självklart inte styra över, det svenska alkoholmonopolet är förvånansvärt orubbligt i frågan om prutning, så hur ska jag då definiera prestanda? Om det bara är knutet till pris som enda variabel, så tror jag att vi har hittat anledningen till varför billig blended alltid kommer att sälja bra.

Borde vi inför ett handicapsystem inom dryck kanske, lite som i golf?
Ett högsta handicap på 54 som i golf är självklart en idiotisk idé, så vi säger att whiskyns handicap börjar på 100.
Så, du är en nyfrälst bon vivant som står vid whiskysektionen på ditt lokala Systembolag. Fram kommer en ytterst vänlig och hjälpsam anställd i nypressad grå uniform med knivskarpa pressveck och frågar “Handicap?”.
Du kanske svarar 96, du snodde trots allt den där flaskan Jameson ur pappas barskåp när du var 17, så du kan ju ett och annat.
“Bra, då kan vi välja bland sorterna på de två nedersta hyllorna,nästa!”.

Självklart är jag inte så cynisk att jag verkligen skulle rekommendera ett sånt system, men som jag nämnt tidigare så skulle jag verkligen uppskatta lite vägledning i vad jag ska lägga mina pengar på och i vilken ordning. På samma sätt som vilken som vilken Star Wars älskare som helst snabbt skulle kunna ge dig en redogörelse om vilka filmer som är värda att se, vilka man kan strunta i, och vilkas regissörer som borde skickas till Sibirien för att räkna träd, så skulle jag vilja att någon berättar för mig i vilken ordning jag ska testa alla utgåvor från till exempel Ardbeg. Ett högst personligt exempel.

För ett tag sen hade jag det obestridliga nöjet att besöka en restaurang i Stockholm med en gammal vän, och efter en mycket lång och trevlig avsmakningsmiddag bestämde vi oss för att vi förtjänar något litet extra att avrunda kvällen med. Efter en snabb titt i deras aveclista hittade en Ichiro’s Malt 15 från Hanyu Distillery. Två saker väckte då genast mitt intresse. Det ena var att det var ett destilleri som jag aldrig hade hört talas om, vilket direkt och inte allt för osökt leder in på den andra anledningen. Det var ett nedlagt destilleri, och detta var deras “final vintage”. Efter den här kommer det inte att finnas fler. En snabb överläggning med restaurangens sommelier avslöjade att just den här buteljen införskaffats under mycket möda och stort besvär, för att inte nämna kostnader.
I samma ögonblick som jag stack ner näsan i glaset sköljdes jag över av en tanke som i sammanhanget kan verka löjlig, men som har hängt kvar hos mig ända sen den stunden.

Bör jag verkligen göra det här?

Det är förvisso en tanke som slagit mig vid ett flertal tillfällen där jag suttit med näsan i ett glas, men just då var det av en väldigt speciellt och ytterst korkad anledning.
Det här är den sista buteljeringen som gjordes av ett nedlagt destilleri, det är troligtvis den sista eller en av de sista buteljerna som finns i Sverige. Vad ger mig rätten att dricka upp den? Den var förvisso fantastisk på alla sätt, men jag vet att jag saknar de referenspunkter som förmodligen krävs för att kunna uppskatta den till fullo. Jag vet att någonstans där ute finns det en entusiast av japansk whisky som aldrig kommer att få testa just den här för att jag, amatör som snubblade över den av misstag drack den i slutet av en en middag på en måttlig väl upplyst restaurang. Känslan som hänger kvar hos mig är att jag har undanhållit något från den här högst teoretiske entusiasten. Borde jag har valt något annat? Något som jag kanske inte har testat förut, men som nödvändigtvis inte behöver vara den siste i sitt slag.

Nej, gör inte jag det så kommer någon annan neandertalare eller kryssningsturist och blandar ut den med Cola.
Destillerier går under hela tiden, och jag kan inte sitta och vänta på min tur.

Jag först!

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here