En amatör på resa: De första hundra dagarna

1

Det var för ett par veckor sedan som jag skrev till WhiskyABC med en enda fråga:
“Vad ska jag köpa för whisky?”

Som det senare kom att visa sig så var det en mycket enkel fråga, men det är en senare fråga.
Efter en kortare brevväxling blev jag tillfrågad om jag ville skriva en artikelserie om hur det är att steget in i ett nytt destillat.
Det visade sig däremot vara allt annat än enkelt.

Nu ska jag försöka mig på det kognitiva konststycket att skriva en krönika om whisky, för en whiskypublik men utan att prata om whisky. Det finns det så många andra som redan gör…

De första 100 dagarna

Jag kommer alltid att vara den första som erkänner att jag inte kan någonting om whisky. Avsaknaden av referenspunkter gör mina subjektiva åsikter till just det, åsikter.
På engelska brukar man säga att “ignorance is bliss” vilket fritt översatt till svenska betyder ungefär att “det man inte vet har man inget ont av”. Personligen hatar jag verkligen det uttrycket, men det fungerar väldigt bra om man applicerar det på sig själv som ny whiskydrickare, eller ny på vad som helst för den delen. Istället för att gå in med ambitionen att visa resten av världen att man faktiskt kan ett och annat och sen citera det man precis läste i Allt om Whisky, kan man hänge sig åt faktumet att man faktiskt inte kan någonting. Och det är helt okej.
Att kunna se på något nytt med ett barns ögon är en fantastisk upplevelse som man absolut inte ska förringa.

Oavsett hur många det är som försöker lirka ur mig huruvida jag gillar rökigt eller inte, vilket mitt favoritdestilleri är, eller om jag föredrar PX eller Oloroso så tänker jag inte nappa.
Med så många kunniga och duktiga whiskykonnässörer, afficionados, skribenter, bloggare och nördar så känner att jag inte kan tillföra något till den väldigt djupa poolen av förståsigpåare. Tills vidare tänker jag behålla mina preferenser för mig själv. Mycket på grund av ett inte ringa mått av osäkerhet,men framförallt för att undvika att måla in mig själv i ett hörn, eller för den delen från att måla in mig själv på en ö eller i en fattyp.
Jag vill få en chans att ofärgad av mina egna förutfattade meningar uppleva allt som whiskyn har att erbjuda.
Good, bad and ugly.

Det finns ingen varmare känsla än att sitta på en tråkig middag med till synes tråkigt sällskap och till sin förbluffelse inse att man delar ett djuprotat intresse för egentligen vad som helst med den ytterst gråa och träiga försäkringsanalytikern som sitter mittemot. Är sagda intresse dessutom något som är mer socialt och delbart än till exempel akvarellmålning kan resten av kvällen vara räddad.
Vid ett flertal tillfällen de senaste månaderna har yttrandet om mitt nyfunna intresse för whisky blivit en strålande ice breaker och lett till en rad långa diskussioner där min egen passiva okunnighet gjort dessa till i det närmaste monologer snarare än verbala pingismatcher.
Något som jag är helt okej med.
Har jag inget att tillföra till en diskussion är min medverkan bara ett slöseri med syre. Att bara luta sig tillbaka och lyssna på en whiskynörd som orerar om torvmossar och glastyper kan vara underbart. Missförstå mig rätt, jag älskar nördar i alla former men man kan inte vara annat än fascinerad av personer som väljer att hänge sig så fullkomligt åt mältat korn och vatten, hur komplext det än må vara.I vad som generellt ses som mer substantiella samtal om till exempel mellanösternpolitik eller konfucianismens djupare meningar upplevs samma passivitet ofta som okunnighet eller nonchalans. Det anses då vara din plikt som världsmedborgare att ha en åsikt, vilket alla nödvändigtvis inte har. Något som absolut inte stämmer när det gäller whisky.
Våga lyssna, våga fråga och våga vara okunnig.

Många specialintressen, framförallt när det kommer till mat och dryck för ofta med sig ett visst mått av elitism som jag hittills inte har upplevt finns bland whiskyälskare. Jag såg den elitismen skina igenom både under vin boomen och när hårt humlad IPA blev det nya svarta.Men på grund av det breda intresset som verkar finnas och faktumet att det tycks skära genom i stort sett alla samhällslager framstår whisky som betydligt mer lättillgänglig än till exempel fatlagrad mezcal eller vintage armagnac.Om det beror på whiskydrickare eller whiskyn som dryck tänker jag inte spekulera i men jag kan inte vara annat än väldigt tacksam och ödmjuk inför alla som har gått före mig och röjt vägen för oss nybörjare i den svenska whiskydjungeln för att göra insteget så lätt som möjligt. Kanske är jag löjligt naiv att tro att detta var dessa maltens Magellans primära anledning, men jag är inte desto mindre tacksam.

En liten egenhet jag har är att när jag hittar ett ämne som verkligen intresserar mig har jag en tendens att skruva upp det till elva direkt. Det är ett karaktärsdrag som är fantastiskt om man går på gymnasiet och älskar matematik, eller om man inser att fotbollsproffs kan vara en karriär väl värd att satsa på. Ledsamt nog är jag i stort sett sifferblind, och att jaga bollar på stora gräsmattor överlämnar jag med varm hand till grannens golden retriever. Men under årens lopp har jag ändå hittat flera intressen att kasta mig huvudstupa in i,och som fortfarande ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Problemet är tid. Tiden är begränsad, och för varje intresse som läggs till på min lista så minskar tiden för varje intresse proportionellt, vilket gör att ju äldre man blir desto mer måste man rannsaka sig själv hur man disponerar sin tid . Självrannsakan är dock inget jag vrider upp till elva, och ett glas whisky ska få ta den tid det tar.

Ett naturligt ställe för mig att starta på när jag ska doppa tårna i ett nytt destillat är givetvis allas vårt Systembolag. Detta statliga monopol som i sin egen ironi av att “Vi vill egentligen inte sälja alkohol, men måste så vi kan vi lika gärna göra det bra” har ett fantastiskt utbud av i stort sett allt, och är det något du saknar så beställer de gärna hem det åt dig. Helt gratis givetvis.

Men ponera följande scenario; Du är runt 20 år, bor i och du tycker att det där med whisky verkar spännande. Vad är det mest sannolikt att du kommer att serverad när du går till din lokala pub och ber om en whisky, en , en ? Nej, jag tror inte det. Mer troligt blir du serverad en Aberlour och du SKA tycka om den.
Basta!

Frånsett möjligtvis snapsen har vi inte den formen av dryckesnationalism eller lokalpatriotism i Sverige, vilket till stor del är just Systembolagets förtjänst. Ingen av deras anställda kommer att slå dig på fingrarna eller titta snett på dig för att du väljer Macallan framför Mackmyra, och du som konsument kan fritt botanisera bland drycker från alla världens hörn. Hitta en butiksanställd som är kunnig på just det område du är intresserad av och börja utforska.
Men allt detta har givetvis ett pris. Priset.

Min upptäcktsresa fortsätter, om än något försenad beroende på en sammanstöt med en flaska i min ungdom. En sådan typisk historia som vi alla har om en dryck eller annan. Efter den kvällen svor jag för mig själv att jag aldrig någonsin skulle dricka whisky frivilligt igen, och 15 år senare är jag något frustrerad över att under så lång tid har nekat mig själv en av dessa livets små njutningar. Som tur är visste jag inte bättre.

Ignorance is bliss!

1 KOMMENTAR

  1. Vilken premiärkrönika! Det här lovar gott för framtiden. Jag är redan sugen på att höra fortsättningen, det är en spännande resa att följa.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here