Speyside och Islay: Kontrasternas regioner

0

Nu är sommarsemestrarna snart slut och vad passar väl bättre då än att ladda upp med lite värmande maltdrycker inför den kommande kallare säsongen.
Jag börjar få en akut brist på (mindre än halva flaskan kvar) men till min stora glädje verkar det finnas kvar några flaskor för beställning.

Denna gång börjar vi med min gode vän Peters favoritmärke av whisky, . Detta destilleri som ligger mellan och Ardbeg på whiskyön Islay har traditionellt producerat en enda whisky, 16 år. Det här är en fantastisk Islay-whisky med en karaktär som jag nog tycker påminner mer om Caol Ila (norra Islay) än om sina grannar. Många anser att denna whisky ”har allt”, den är oerhört komplex trots sin stora rökighet, och man återfinner smaker och dofter både från torv, fat och hav.
Lagavulin 16 är tack vare detta en av ”The six classic malts”, de sex officiellt utvalda whiskies som representerar de olika whiskyområdena i Skottland.

Det har nu kommit till min kännedom att Lagavulin har släppt en Lagavulin Distillers edition i år i en mindre mängd. I stort sett är det en vanlig Lagavulin 16, men den är slutlagrad i sex månader på Pedro Ximenez sherryfat vilket borgar för att den här kan vara en av de mest smakrika whiskies som har producerats.

Denna något unika whisky finns på Systembolaget under en begränsad tid från och med 2010-09-01 till priset 699:- vilket får anses som billigt.

Gillar man istället lite mer råbarkad rökig whisky kan jag rekommendera min egen absoluta favoritstandardwhisky: Laphroaig Cask Strength. Den här whiskyn är inget för den som är rädd för röksmak och tjärighet. Doften påminner inte så lite om en tjärad eka som någon tänt på. Till skillnad från Ardbeg och Lagavulin så är rökigheten inte så inhöljd i andra trevliga gulliga smaker, utan den är mer rakt på sak, det som bryter av den massiva röken något är istället en sälta och havstoner med inslag av fenoler (det som smakar lite medicin). Tillsätt vatten och den blir ännu mer smakrik, samt väldigt grumlig om vattnet är kallt, detta eftersom den är ofiltrerad och det fälls ut vaxer när den blir tilräckligt kall.

Det här kanske inte låter som en god whisky, men har man en gång fastnat för denna smaktyp så är man fast. För mig finns det inget som slår en stadig lagom vattnad Laphroaig Cask Strength, den får de flesta andra whiskysorter att framstå som hallonsaft.

Slutligen har jag finkammat alla nyheter hos min tyska hovleverantör. Det har kommit in en stor mängd nya specialreleaser så det har inte varit lätt att gissa sig fram här, men jag har fastnat för två stycken som verkar mycket trevliga och prisvärda.

Den ena första är 15 Moscatel Finish som låter mycket spännande. Speysidedestilleriet Glendronach såldes för några år sedan av Pernod till nya Benriach och dessa beslutade sig för att experimentera lite med de fat från den gamla produktionen som fanns kvar, genom att fylla över denna whisky för slutlagring i olika vinfat, i detta fall Moscatel. Det är ovanligt att man lagrar whisky i Moscatelfat, men jag tror att det kan vara en mycket lyckad kombination som enligt provsmakningarna adderar en viss nötsmak och marsipan.

Den andra som jag fastnade lite för, främst för dess prisvärdhet i förhållande till ålder är Stronachie 18. Benrinnes är ett ganska okänt speysidedestilleri som 2003 släppte en mystisk whisky under namnet Stronachie. Eftersom Stronachie inte är ett existerande destilleri så väcktes ju såklart nyfikenheten hos alla whiskyvänner världen över. Det visade sig så småningom efter undersökningar att det var en ”bastard malt” som i själva verket bestod av 12-årig Benrinnes. Man hade tagit fram denna inspirerat av en flaska Stronachie från 1904 för att skapa ett whiskymysterium. Eftersom det är en bra whisky så har man nu denna i sitt standardsortiment, nu under namnet Benrinnes Stronachie, och denna 18-åriga release lagrad på bourbon och sherryfat låter ju onekligen rätt smaskig.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here