Förra postningen resulterade i en ganska skaplig beställning för mig och naturligtvis har jag hunnit ta mig igenom hela. Månadens whisky Dailuaine 1997 visade sig för min del vara en besvikelse. Visst var den sofistikerad för sin styrka, men ack så tråkig. För mig som avgudar rökig / smakrik whisky var den alldeles för fadd och smaklös. Kanske att den föll någon som uppskattar smooth Speyside-whisky i smaken? En besvikelse, men i alla fall en billig sådan.
Något som däremot smällde desto högre var min lite dyrare rekommendation, Mannochmore 1992. Den här whiskyn chockerade nästan med en fyllig smak av sherry och torkad frukt som exploderar i munnen direkt efter man har hämtat sig från chocken av över 60% sprit. Efter vattning är den mer sansad, men smakrik som få whiskies jag har provat. En sensationellt lång eftersmak som sitter i resten av dagen ungefär.
I veckan lyckades jag också ta med mig en Ardbeg Supernova till kontoret för avsmakning, vilket resulterade i att två personer genast gick och köpte den. Kul! Till er som fortfarande inte köpt den. GÖR DET!
En whisky som jag alltid har stående i skåpet hemma är Bunnahabhain. Bunnahabhain är det nordligaste av destillerierna på ön Islay, och namnet betyder ”flodmynning” vilket skvallrar lite om området. Destilleriet har mycket länge gjort i princip en enda whisky och det är Bunnahabhain 12, en mycket balanserad, medelrökig typ som har lite inslag av kola och nötter i smaken. Det är en whisky som man lätt kan glömma bort, men direkt saknar när man inte har den. Ska man ha nånting hemma från Islay som har ötypisk smak, men är tillräckligt snäll för att vem som helst ska kunna dricka den, då har man hittat rätt!
Bunnahabhain har numera också flera andra releaser, själv har jag någon single cask heavily peated, och en Toiteach som också är en rökigare variant. Jag kan konstatera att de inte står sig i smak mot originalet, de känns mera som ett tafatt försök att konkurrera med de rökigare Islay-kusinerna genom att bara addera massa omotiverad rök.
En annan whisky som jag kan rekommendera, och som är lite i samma genre som föregående men än mer prisvärd är Bowmore Enigma. Bowmore ligger också det på Islay, och är det kanske mest kommersialiserade destilleriet. De har sedan länge sålt sin whisky under skojiga namn som ”Surf” och ”Mariner”, och därmed så har jag lite grann avskrivit dem, eftersom de i ärlighetens namn inte är särskilt bra heller. Detta ändrade sig direkt och jag fick krypa till korset när Bowmore Enigma lanserades. Den är en otroligt trevlig whisky med söt sherrybas som avrundas perfekt av en viss rökighet och lite sälta. Eftersmaken är ganska kort men det måste man räkna med när det gäller en sådan här whisky.
Ingen som jag har rekommenderat denna till har varit missnöjd hittills!
Köp två så slipper du gå och handla direkt igen.
Denna månads whisky blir en kuriositet vid namn ”As We Get IT”. Det är en 8-årig ”hemlig” tappning, antagligen från Ardbeg eller Caol Ila. Den är från den mycket välkända buteljeraren Ian MacLeod. Med tanke på den låga åldern så borde detta inte vara någon whisky av högre klass, men när det gäller Ian McLeod så vet man aldrig. Det kan mycket väl dölja sig en riktigt bra tappning av Ardbeg i denna, eller så är det rena rävgiftet.
Hur som helst vågar jag lova att detta är en rökbomb av rang, en whisky du kan ta fram när du vill verka riktigt cool, du övar innan på att dricka den så kan du skratta åt din kompis när han nästan dör av 60%-ig rökchock.
