Ni som känner mig vet att Professorn i kombination med valfri NAS från Mackmyra är en potentiell krutdurk. Lägg till att utgåvan dessutom är signerad någon kändis som inte är starkt förknippad med whisky och det är upplagt för årets värsta sågning i whiskyvärlden, rättvis eller inte.
Jag har ju en mycket komplex relation till Mackmyra. Detta destilleri som gått i bräschen för svensk whisky, och som kanske är de som bör tackas för att vi överhuvudtaget har någon sådan tack vare sina envisa, något naiva och mycket optimistiska planer att bli något så unikt som ett svenskt whiskydestilleri i internationell klass. Ni vet att jag hellre är tyst än recenserar de tidiga utgåvorna, och att jag inte skräder orden när de kommer till de första gravt överprisade, underlagrade NAS:arna i destilleriets ungdom.
Experimentlustan hos Mackmyra har inte saknats, och man har genom åren vågat göra många tokiga försök med diverse avvikelser från whiskynormen, allt från gruvlagrad whisky till att använda kronjäst istället för gängse varianter. En inbyggd vägran att bara kopiera och förfina de traditionella recepten och metoderna och istället gå sin egen väg med mycket blandat resultat, ibland något nästintill odrickbart och i nästa försök en fantastisk sommarcocktail. Varianterna har varit många.
Min erfarenhet säger mig att när ett destilleri lierar sig med en kändis och släpper en begränsad utgåva så är det oftast för att sälja en produkt som inte står på egna ben genom att sätta ett känt namn på etiketten. Inte för att Mackmyra är okänt i sig, men om självaste LEDIN har valt ut faten måste det ju vara fantastiskt bra, eller? Visst kan det finnas artister som är duktiga på mer än sin musik, men jag tror ändå inte att det hör till vanligheterna att de är bättre än proffsen på att välja ut fat till en specialutgåva. Förlåt Tomas.
Men nog om mig, låt oss kasta in stenen i getingboet och prova den!
Redan i doften anar jag att jag kommer bli tvungen att ge den en chans: angenäm, diskret, sockerstinn, tropiska frukter, och lite jäst, visserligen med en ungdomlig ton men inte på något sätt otrevlig
Vätskan är varm, nästan brännande i munnen trots sin förhållandevis låga styrka på 48%, försiktiga vintoner, distinkt skilda från sherry, en lite mineralig lätt beska blandad med trevlig sötma, det kommer frukt, kanske päron med pepprig kryddighet och lite vaniljnoter. Man kan ana en Mackmyrasignatur med den mycket egna jästkaraktären.
Avslutningen är kort men här ligger sauternes och ek kvar tydligt.
Så hur lyder domen? Jo, det här är verkligen som de själva säger en mycket trevlig sommardram, och även om den inte går att jämföra riktigt med någon skotsk whisky så delar den lite karaktärsdrag med både Glen Scotias fruktigare utgåvor och Loch Lomonds Inchmurrin. Den känns mogen för sin ålder, trots att den sannolikt inte är så gammal, och har en egen karaktär mycket tack vare sauternes-faten.
Gillar man den här typen av whisky dristar jag mig till och med att säga “Köpvärd” trots det förhållandevis höga priset på 1198 kronor.
Hatten av för Tomas och Angela, ni har denna gång överbevisat Professorns fördomar och farhågor!
