Hur det nu kommer sig så har jag alltså fortfarande in provat Ardbeg Kelpie. Förrän nu. Det är inte för att viljan har saknats, det är alltid spännande med en ny expression från Ardbeg, men just denna har liksom inte blivit av.
Fördelen(!) med detta är att jag redan hunnit skaffa mig lite av en åsikt innan jag prövar den. Vissa säger att den inte smakar Ardbeg, andra att den har toner av rutten fisk, ytterligare andra att de gillar den. Det är lite med bävan som jag ändå provar den, tänk om de får rätt och jag måste krypa till korset och säga att det här inte är en bra Ardbeg?
Men redan i doften förstår jag direkt att så kommer inte bli fallet. Det finns genast en sötma och ljunghonung i doften, en ganska försiktig rökighet, som genast går över i en tydlig saltvattensdoft, nästan som att stå på stranden en sån där dag när viden blåser upp havet så att det liksom är en saltvattendimma.
I smaken är det en riktigt kryddig käftsmäll, massor av smak och med en touch av kallsup, saltvattnet gör sig påmint även här, och för min del hade kallsupen gärna fått vara ännu kaxigare.
Så hur är Kelpie? Det är en alldeles egen uttrycksform i Ardbegfamiljen, en ännu mer maritim och havsnära Ardbeg med ett mycket passande namn. Varför den har fått lite skamfilat rykte beror nog enbart på att de som provat den förväntat sig något annat, så mitt råd är: Jämför inte med en vanlig Ardbeg, och prova igen, du kommer nog upptäcka att den är mycket bättre än du trodde!
