Ballantines beståndsdelar: Glenburgie, Miltonduff och Glentauchers

0

Whiskylunch är inte ett ord man tar i sin mun särskilt ofta, men när vi blev inbjudna till en sådan tillsammans med Sandy Hyslop, mångårig Master Blender på och dessutom får prova deras nyaste release, 15, så är det ju svårt att säga nej.

I sällskap av de vanliga profilerna i svensk whiskymedia gick vi igenom tre av de single malts som utgör beståndsdelarna av Ballantines, från de något mindre kända destillerierna , och Miltonduff. Det är inte helt vanligt att se single malt-utgåvor från dessa och ännu mer ovanligt att det faktiskt är destilleriutgåvor. Glenburgien kanske några av er redan har sett på hyllorna på Systembolaget då den lanserades redan tidigare i en 15-årig version, som till priset 399:- är en av de mest prisvärda i sortimentet. Med sin enormt trevliga jordgubbs- och vaniljsmak tillsammans med en trevlig krämighet är det ju en mycket bra start.

Miltonduff 15 är den som ligger näst på tur att släppas (1/6), också den till det smått fantastiska priset 399:-. Det här är en mer kraftfull whisky, som ska ge karaktär åt Ballantines blended whisky. Den här har betydligt mer attityd och något som jag tror passar de som gillar lite mer smakrik, kaxig whisky. Det hela blir ju inte sämre av att den kommer hamna i ordinarie hyllsortiment i de flesta butikerna.

Självklart provade vi ockå Glentauchers 15, den kommer till Sverige senare i höst, endast i beställningssortimentet, då Glentauchers är ett helt manuellt destilleri med betydligt mindre tillgänglighet av whisky. Den här har det vår kära kollega Doktorn brukar säga: ”spritsighet”. Det liksom kolsyrebubblar om smaken, och det är spännande och annorlunda, väldigt finstämd med diskreta balanserade frukt, ek och vanilj-toner.

Självklart provade vi ju också det som i vanliga fall är en av slutprodukterna: Ballantines 17

Det gick verkligen att återfinna komponenterna från de tre single malten i Ballantines 17, även om den faktiskt har en rökig komponent också till skillnad från de tre. Intressant är att det som vid första smakprov känns som en aning rök blir som en rökbomb efter man druckit de ingående delarna.

Slutligen pratade vi såklart med mannen bakom all denna whisky, Sandy själv (översatt från engelska):

– ”Sandy, vad är din roll på Ballantines”?

– ”Jag jobbar som master blender på Ballantines och skapar dessa produkter tillsammans med mitt team”

– ”Vad är det viktigaste i ditt jobb”

– ”Mitt viktigaste uppdrag är inte som många tror att skapa nya sorters whisky, det kanske jag gör 15% av tiden, resten av tiden ägnar jag åt att säkerställa att Ballantines och de andra produkterna smakar likadanat över tid.”

– ”Är det viktigt att whisky smakar likadant, är det inte roligare med variation”?

– ”Den stora kundgruppen som dricker Ballantines, dricker nästan utestlutande Ballantines, och om den plötsligt ändrar karaktär eller smak så finns det en risk att de inte uppskattar det och går över till ett annat märke. Dessutom vet vi att det vi gör idag är en smak som passar väldigt många whiskydrickare”.

– ”Eftersom kvaliteten är så viktig, hur hanterar ni det i praktiken”?

– ”Varje vecka provar vi råspriten från alla destillerier och hittar vi något som inte stämmer så tar vi reda på vad som har hänt. Även faten är mycket viktiga, när whiskyn är så gammal som 17 år så står faten nästan för hälften av smaken enligt min mening, så då blir det helt avgörande att välja rätt fat för att matcha destilleriets stil.
En annan aspekt är att jag sannolikt inte kommer vara kvar när det är dags att buteljera det jag lägger på fat nu, så jag har ett ansvar för att kvaliteten är rätt för mina efterträdare.

– ”Händer det att ni hittar fel i whiskyn som ni tycker är spännande att lägga på fat som experiment?”

– ”Ja, det händer, och det kan blir spännande utgåvor när de är klara, men problemet är att vi då får en lucka i produktionen eftersom vi inte kan använda den som ingrediens till Ballantines, eller de andra standardutgåvorna. Då måste vi kompensera för det gapet genom att använda äldre whisky än nödvändigt, därför vill vi inte göra det alltför ofta.

– ”Hur kommer det sig att ni valde just 15 år för dessa single malt-utgåvor?”

– ”Det är en balansakt mellan vilken smakprofil man vill ha och vad som går att skapa likadant över tid. Jag kan släppa jättebra 14-årig eller 19-årig whisky till exempel, men jag kanske inte kan återskapa den år efter år. 15 år är en väldigt bra avvägning eftersom den här whiskyn gör sig väldigt bra i den åldern.”

– ”Väljer ni redan vilka fat som skall gå till single malt när ni fyller dem?”

– ”Nej, vi tar det vi behöver för det som är mest prioriterat, Ballantines. Single malten gör vi sedan från sådana fat som vi inte primärt behöver till den produktionen. Det betyder inte att det är sämre fat, men de passar inte 100% i Ballantines profil.”

– ”Slutligen, vilken är din egen favorit”?

– ”Det beror på om du frågar mig om min personliga smak, eller vad som är viktigast för Ballantines. Den viktigaste komponenten är Miltonduff, men den jag kanske uppskattar mest att dricka är Glenburgie.”

Stort tack till Sandy Hyslop, Olof Noreus och Pernod Ricard för en trevlig lunch och intressanta samtal.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here