Har sett fram emot denna provning väldigt länge och den enda erfarenhet jag har av dessa tidigare är PC12 som jag endast provat en gång.Jag får börja med att tacka min broder från en annan moder: Henrik Norsell, som så vänligt bjöd på innehåller till denna eleganta vertikalprovning!
Dåså, då har jag 6 fyllda glas framför mig och hela rummet börjar omedelbart dofta rök och lägereld, vilket ju är en ganska angenäm upplevelse att inleda med!
Färgmässigt så kan man mer eller mindre säga att de blir mörkare och mörkare i nummerföljd men där PC10 avviker ganska stort med sin väldigt ljusgula färg i kontrast till sina bärnstenspräglade bröder.
PC7 – Sin An Doigh ileach: Som namnet antyder, en sjuårig whisky som lagrats på både bourbon och sherryfat. Det första som slår en vid inandning är ju såklart röken som är, tycker jag, lite av en blandning mellan skogsbrand och en mer saltig havsrök, båda sidorna finns där. Det finns en väldigt diskret sötma i doften men framförallt tycker jag mig känna tallbarr, gräs och en träig ekdoft. För en gångs skull tycker jag att doftupplevelsen är nära på identisk som smaken som sedan följer, dock är det mer sötma i smaken än vad luktsinnet kunde förnimma. Rakt igenom en skogskänsla i denna whisky med en blandning av tallbarr, lägereldsrök, söt koda och vissa gräslika toner. Tycker dessutom det är väldigt starka eksmaker i denna så sherrylagringen håller sig ganska välgömd.
En ganska rivig och rå whisky med hög alkoholhalt, men faktiskt så tycker jag denna blir sämre med vatten i sig. Istället för sötma så framhävs istället en viss beska från eken, vilket förvånar mig. Men en bra whisky, ung men bra!
PC8 – Ar Duthchas: Denna 8 åring har lagrats på bourbon och Madeira fat (vilket ofta gillas av mig), och ligger på kraftfulla 60,5% alkoholstyrka. Första approachen med näsborrarna avslöjar att den är betydligt mildare än sin föregångare! Inte alls samma karaktär i röken utan denna är helt klart en torrare havssaltig rök, och känner nog ingen sötma alls i doften. Annorlunda och faktiskt inte speciellt behaglig doft på denna måste jag medge. Även i gommen så framkommer väldigt lite sötma utan snarare beska toner tillsammans med den ganska saltiga helheten, det kommer även en del jodliknande metalliska toner framåt finishen och någon väldigt liten sötma som kanske kan vara åt gröna äpplen hållet. Hmm, njaa! Någon madeira finner jag ej tyvärr.
PC9 – An Ataireachd Ard: Nu ett år äldre, 9, och en lagring på amerikansk ek, bourbon och sherryfat.
Nu snackar vi! Var lite orolig efter 8:an men nu är vi tillbaka på banan! Borrarna snappar omedelbart upp en köttig grillrök, nästan lite åt baconhållet, med en vag sötma som knappt antyds i doften. Samma dofter går omedelbart över även till mungipan men nu kommer en helt annan sötma än som tidigare varit aktuell. Sötman övergår till en behaglig beskare ton i finishen, men på bra vis. Vid ett par droppar aqua i så framhävs denna sötma ännu mer och hela upplevelsen blir len, gräddig och med en bra balans till en den öppna grillelden. Finishen är väldigt behaglig med en ljus sirap och en något murken träsmak, som en fuktig källare, men på ett väldigt bra sätt. Väldigt bra harmoni mellan smakerna.
PC10 – Tro Na Linntean: Nu 10 bast och lagrad på ex-bourbon fat.
Hmm… är väl det första min näsa tänker (ja den har en egen hjärna). Doften är extremt klen till att börja med jämfört mot de tidigare varianterna. Hade man doftat på denna först kanske den hade känts rökig men i detta sammanhang knappt alls. Istället kommer vingummi och medicinala halstabletter fram ur mörkret. Måste medge att det är lite ”vad hände nu” upplevelse här. Som tur är så blir det lite mer åka av när man stoppar den i mun varvid en söt rökighet träffar och fortsatt lite smågodis men även en kolliknande aska. Liksom 7an så blir denna sämre med vatten och känns lite klen och färglös. En ok upplevelse men helt olik de tidigare bröderna och en alltigenom ganska konstig upplevelse.
PC11 – Eorna Na H-Alba: Nu 11år, avsedd för travel retail och vet ej fatlagring, men skulle gissa på Bourbon och Olorosso sherry.
Hej Hej Grillrök! Nu är den tillbaka, den härliga grillade baconröken vi även fann hos nr9! Gillar den doften ska helt klart sägas. Denna är betydligt fruktigare än någon tidigare och en helt annan sötma från mörka bär (därav gissning på Olorosso). Vid vatten kommer ännu mer frukt fram, sågspån och blir betydligt lättare i smaken och ger dessutom en floral antydan i finishen. En mer komplex whisky vill jag sticka ut näsan med att säga här, bra grejer!
PC12 – Oileanach Furuchai: 12 år och denna vill jag minnas som en riktig käftsmäll då jag testade den för cirka 2 år sedan.
Denna skulle jag säga blir något mildare igen, men klart mer drag än nr10. En väldigt behaglig sirapssöt grillrök med klara stenfrukter som bidrar med en lätt sötma. Denna ger en lenare och krämigare känsla i munnen. En alltigenom grym whisky detta också men den bleknar något mot 9,11 som vi tidigare tagit. Inte riktigt samma kraft men en krämigare och lenare upplevelse i stort.
För att snabbt summera detta så måste jag säga att det var en fantastisk upplevelse, kan helt klart rekommendera whiskyfolk att göra något liknande om ni får tillfälle, oavsett vilken whisky det handlar om. Jag är förvånad över hur väldigt stor skillnad det är mellan dom. Vissa har såklart väldigt liknande drag men ingen är densamma lik samtidigt. 8an och 10an särskiljer sig väldigt och måste säga att de för mig är klart sämre än de övriga. 7an står lite för sig själv med sin väldigt råa och barska karraktär, men den är ju yngre också. 9,11,12an har ju sin tydliga lägereldsrök där 9 och 11 dessutom har den där köttiga baconliknande tonen i röken vilket är något jag älskar, speciellt om den blandas med söta toner från Olorosso sherry eller liknande. Så avslutningsvis presenterar jag min officiella rangordning på dessa:
11, 9, 7, 12, 8, 10
…och som verkligt avslut presenterar jag min kära mors citat när hon hörde vertikalprovning:
”Är det en sådan provning där man fortfarande står upp efteråt?”
