Nu var det alldeles för länge sedan sista inlägget på whiskybloggen.
Förra gången beställde flera Kraken, men tyvärr fanns bara två flaskor, så det blev först till kvarn. Nu verkar det ha kommit in nya igen, så det är bara att beställa för er som inte fick någon. Eftersom jag inte själv fick någon har jag inte kunnat prova den, men enligt uppgift skall den varit en trevlig historia. Svart som natten var den i alla fall, så någon smak måste den rimligen ha.
En intressant observation är också att El Dorado som jag ju har rekommenderat i flera inlägg nu har hittat till Systembolaget, dock är det den 15-åriga som i och för sig är väldigt bra, men jag tycker nog att 12:an hade varit mer på sin plats, eftersom den är mycket billigare och minst lika bra.
I övrigt hittar man egentligen bara en stor nyhet på Systembolaget just nu och det är årets version av Lagavulin Distillers Edition. Precis som tidigare releaser rör 
det sig om en sherrylagrad Lagavulin, den fick ett mycket bra omdöme av dem som köpte den förra gången, även om jag personligen tycker bättre om den rena Lagavulinsmaken, men det är ju högst personligt. Denna release har en komplex, maltig, rökig smak med fatkaraktär, inslag av aprikoser, ljunghonung, viol, mörk choklad, nötter och halm enligt Systembolaget, och det summerar ganska bra min erfarenhet av tidigare releaser också. Färgen skvallrar om sherrylagringen och gillar man rökigt med finess så är man rätt ute. Det är en väldigt stor whisky till ett inte helt oävet pris.
Systembolaget, artikelnummer 20250, 729kr för 70cl
En riktigt glädjande nyhet i whiskyvärlden, närmare bestämt på Islay, är att ännu ett destilleri har tagit sig hela resan från graven till full produktion, nämligen Bruichladdich (uttalas ungefär “Brooklaadi”). Detta destilleri har en historia som börjar 1881 och skiljer sig från alla andra Islay-destillerier genom att göra whisky som INTE är rökig. Som så många andra destillerier fick de stänga under depressionen på 20-talet, men återöppnades 1938 för att sedan stänga (för gott trodde man då) 1994. Början av 90-talet var slutet för många destillerier i Skottland eftersom man då hade fått genomlida många år av vikande whiskyintresse och de flesta destillerier var vid denna tid uppköpta av multinationella spritproducenter. Glädjande nog köptes destilleriet 2001 av ett 
gäng glada gossar som nu efter tio år har släppt den första “nya” releasen av Bruichladdich 10 som är standardwhiskyn för detta destilleri. De är med all rätt mycket stolta över detta och har lyckats åstadkomma en whisky som är mycket intensiv i smaken, med fruktighet, vanilj, malt och lite salt. I eftersmaken kommer dessutom lite citrus och den är för sin ålder otroligt lång i smaken.
Jag vill återigen poängtera att det här inte är något för den vanliga Islay-fantasten som älskar sin 100ppm rökiga Ardbeg eller Laphroaig, men för er andra tror jag den kan vara en hit!
Min vän Peter tipsade mig om Glendronach 12. Vi har ju beställ den tidigare, men då i 15-årig variant på Moscatel-fat. Just den sorten föll kanske inte mig i smaken helt, men det här är Glendronachs originalwhisky lagrad på sherry- och bourbonfat, alltså ett klassiskt Speyside-recept. Med tanke på priset tror jag det kan bli en ny standardwhisky för er som gillar whiskytyper som fokuserar på maltsmak med en lätt touch av sherry.
Avslutningsvis måste jag recensera Ardbegs höstrelease som dök upp för några veckor sedan, en viss Ardbeg Alligator. I vanlig ordning så har Ardbeg gjort en site kring releasen för odla myten om alligatorerna på Islay, Islaygators, som namnet på denna syftar till. Man kan lungt säga att den precis som en alligator är aggresiv i smaken,
med en rökighet som närmare för tankarna till skogsbrand än torv. Det beror på att den är lagrad i extra sotade fat där man alltså har bränt insidan på faten ordentligt innan man häller i whiskyn. Den är inte i klass med Supernova, men i brist på en sådan release under 2011 så får den här agera stand-in för att hålla Islay-abstinensen stången.
