Nytt år, och det är dags att ta tag i whiskyaktiviterna igen som har fått vila alldeles för länge (igen). En förklaring är att jag upplever att det inte har hänt så mycket i whiskyvärlden under årsskiftet. Det mesta som har trillat in i mina nyhetskanaler om whisky har varit dyra specialreleaser som kanske inte är så jätteintressanta för oss vanliga dödliga.
Kraken verkar bli en återkommande populär rom, den är egentligen inte så fantastisk, men på något sätt vill man hela tiden beställa mer. Om inte annat så är det ju väldigt häftig svart färg på den och flaskan har en rolig design.
En annan whisky jag skrev om är Bruichladdich 10. Jag har inte själv haft förmånen att prova den, eftersom jag trots min rekommendation inte köpt den, men den fick bra respons av de som provat den. Det är glädjande nyheter, särskilt eftersom det är en ny release av en klassisk whisky, vilket borgar för att Brucihladdich kommer kunna fortsätta sitt arv av kvalitetswhisky utan rök från Islay. Jag misstänkte väl i och för sig det, särskilt efter mitt besök på Bruichladdich för två år sedan där jag provade allehanda förproduktioner till denna.
Månadens whisky denna gång blir en mycket långsökt (och långväga!) historia. Jag är ju generellt sett inte mycket för tramswhisky från olika delar av världen, och oftast brukar jag få mina fördomar bekräftade som till exempel när jag åkte på Birka-kryssning förra året. Birka är ju helsponsrat av Mackmyra Whisky till min stora bedrövelse. Det betyder att man får vada genom drivor av olika Mackmyrasorter (med samma literpris som 30-årig samlarwhisky) i tax-freebutiken för att komma fram till en drickbar whisky, och likaså i barerna får man troligen en Mackmyra om man beställer “en whisky”. Med risk för att bli avslängd frågade jag bartendern i deras förträffliga whiskybar om det fortfarande inte har 
gjorts en drickbar Mackmyra. Han skruvade lite på sig och visste inte vad han skulle svara. Istället tog han fram ett glas och hällde upp en Mackmyra till mig. Jag drack och konstaterade att den smakade sprit, med ganska tydlig smak av hjortronlikör och finkel. Vi fortsatte så, tills vi hade gått igenom de flesta sorter med liknande resultat. Med detta sagt så har jag belyst vad jag har för förväntningar på “modern” whisky från skojiga destiller.
Det ser ut som om undantaget som bekräftar regeln har hittat fram till Systembolaget i och med deras introduktion av Amrut. Det är en indisk(!) whisky som jag tidigare avskrivit som trams. I och med att de utsågs till tredje bästa whisky i världen förra året är det dags att omvärdera. Den vanliga releasen har en maltig smak med fatkaraktär, inslag av päron, halm, nötter, torkad frukt, kryddor och vanilj. En typisk Speysidewhisky alltså, väl värd en chans!
En annan nyhet som dykt upp i Sverige i Systembolagets tillfälliga sortiment är en av de mer sofistikerade Laphroaig-releaserna på senare år. Det handlar såklart om Laphroaig 18 som är en nyanserad och komplex storebror till den vanliga 10-åriga Laphroaigen. Tidigare fanns en 15-årig release av Laphroaig, och den tyckte jag personligen hamnade i gränslandet mellan en råbarkad Islay-whisky och en mer sofistikerad whisky, varken hackat eller malet. Med denna release försöker Laphroaig ta sig in i finrummen och den har en komplex men fortfarande rökig smak med fatkaraktär, inslag av ljunghonung, apelsin, nötter, torkad frukt, halm, lakrits och naturligtvis den karaktäristiska havssältan. Tycker du att Laphroaig 10 är för enkel och grovhuggen? Prova den här!
Nu till de mer speciella releaserna som dykt upp. Först ut är Benriach 12 Arumaticus Fumosus Dark Rum Finish som är en mycket spännande historia. Benriach har jag provat många historiskt och de är väldigt duktiga på att göra radikalt olika smaktyper i sina whiskyreleaser. En mycket trevlig rökig whisky är Benriach Curiositas som man utan att skämmas kan dricka även som Islay-rökfantast. En annan är Benriach Heredotus Fumosas som inte bara heter som något mystiskt elixir ur Harry Potter, utan även smakmässigt med rökighet, sherry och rom för tankarna till något trevligt som en gammal trollkarl kan värma sig med vid brasan.
Benriach 12 Arumaticus Fumosus Dark Rum Finish tror jag kan vara ytterligare en i räckan av mycket trevliga releaser, och här har man ju kombinerat den fina Benriach-whiskyn med slutlagring på mörka romfat. Det låter som bäddat för succé tycker jag!
Slutligen vill jag flagga för Bunnahabhain C+S Sherry butt, ytterligare en i raden av sherrylagrade whiskies från ett bra destilleri. Beskrivningen låter onekligen mycket trevlig: En krämig smak med mörk choklad, en lätt rostad ton, torr sherry, lätt mörk rök och en nypa svartpeppar. Eftersmaken är mycket lång. En sådan kan man ju inte låta bli!
